Det sägs att det finns två tideräkningar: före och efter. Däremellan äger älgjakten rum – den heliga.
Och där – mellan detta före och efter – är det som om tiden står stilla. Allt utom jakten tycks mista sin beydelse.
Det fick jag själv erfara i september 1977. Tidningen gav mig uppdraget att skildra årets jakt. Jag skulle beväpnad med penna, block och kamera följa ett jaktlag och rapportera vad som hände.
Det var inte lätt!
Förbarmade sig
Överallt dit jag ringde fick jag nobben.
”Ha ve sej en tidningsskrivare uti skogen? Kommer aldrig på fråga! Du skräm bara bort älgen …”
Jag fick ringa åtskilliga samtal innan jag slutligen fick napp. I Rentjärn utanför Malå bodde Henry Forsberg som förbarmade sig.
Men då fick jag allt se till att komma i tid!
I siktet
I tid var detsamma som tidigt. Halv fyra på morgonen satt jag i köket hemma hos Henry. Vi åkte bil till Kina, ett gårdsställe söder om byn. Snart nådde vi Vintervägamyren där Henry hade sitt älgtorn.
Han klättrade upp i tornet, satt och spanande utåt myren, medan jag satt nedanför på marken. Med kameran spanade jag runt i landskapet och klockan 5.25 fick jag en älg i sökaren. Den befann sig på cirka 70 meters avstånd, i skogsbrynet. Henry märkte inget och det tog en stund innan jag lyckades göra honom uppmärksam på bytet.
”När älgen stiger fram ur buskarna i alla sin prakt kommer jag mig inte för att knäppa (kameran). Men Henry knäpper i stället och älgen tar några steg in i buskarna. Den är träffad.”
När vi några timmar senare mötte jaktlaget kring en eld var det ingen som sa något om ”den där tidningsskrivarn”, för ingen av de andra karlarna hade lyckats fälla något.
Återvändare
År efter år har älgjakten engagerat jägarna. 1989 var inget undantag. I Västerbotten fick 17 000 älgar skjutas. Norran efterlyste rapporter från älgskogen och delade ut penninglotter för publicerade bidrag.
Tidningens egen tecknare, Tecknar-Olle, skildrade på sitt vis hur jakten gick till och från Jörn rapporterade lokalredaktören Roland Enros om att älgjakten som den största tiden av alla för hemvändare.
De som flyttat söderut för att få arbete tog semester och återvände – för älgjakten kunde de inte vara utan.
Nära uppror
Fast vid det här laget hade älgjakten även kommit att handla om något annat: jakten på björn.
I september 1986 hade 18-årige samen Jonas Larsson från Avaås utanför Malå fällt den första björnen i modern tid i bygden. Ingen kunde påminna sig när det hade skett tidigare.
Det skulle under åren som följde bli allt vanligare. Det handlade inte längre ”bara” om älg, utan även om björn.
Hursomhelst: Inget fick störa den heliga jakten och frågan är om känslorna någonsin svallat så hårt i Adakbygden som den gången när några älgjägare uppsökte redaktionen i Malå där jag arbetade.
De hade jagat i närheten av Adakgruvan, inte långt från det stora fält som nu hade besåtts med gräs för att återställa marken vid den gamla sligdammen efter den nedlagda gruvdriften.
Det var bara det att gräset inte hade lyckats få fäste. Området påminde mest av allt om en öken och just som jägarna hade fått korn på en älg började det blåsa kraftigt och begärliga bytet försvann i ett väldigt dammolm som revs upp.
Då var upproret nära.
