Skådespelare: Nicolas Cage, Alfred Molina, Jay Baruchel med flera. Regi: Jon Turteltaub.
Jag har absolut ingenting emot fantasyfilmer. Men ”Trollkarlens lärling” känns inte direkt som någon magisk produktion.
Kanske det beror på att manuset är så torftigt. Eller kanske på att skådespelarna inte känns så inspirerade.
Det handlar i alla fall om Balthazar, Merlins lärjunge, som söker efter Merlins efterträdare i ett modernt New York.
Det visar sig att han som ska ta över, Dave Stutler, är en riktigt tönt. Och Balthazar får klia sig i sitt enorma hårsvall många gånger för att förstå att han verkligen hittat rätt person.
Effekterna är förstås värdiga en Joe Labero. Det är mycket som kan väckas till liv med trollformler. Men ändå känns det inte nydanande. Allt går igen, inte bara ruskiga vålnader från förr.
Att det dessutom lagts in en kärlekshistoria, du vet där den snälle killen blir förälskad i den vackra tjejen men inte tror han kan få henne, känns också malplacerat. Men det gäller förstås att fylla ut tiden.
Nicolas Cage spelar Balthazar och han är sig lik. Men jag kan inte påstå att han verkar heltänd på uppgiften.
Jay Baruchel som spelar Dave har ändå svårare att lyckas. Det blir mest stora ögon och gapande mun och inte mycket till skådespel.
Däremot är Alfred Molina lyckad som mästerskurken Horvath. Han har distans till vad han gör och har insett att det här är på skoj.
Dessutom gillar jag Monica Bellucci (Veronica) men hennes roll är så liten att den knappt märks.
