I dag för sjuhundrasjuttio år sedan, 15 augusti 1240, lär Ryssland ha vunnit en stor seger över svenskarna. Hjältefursten Alexander av Novgorod slog en styrka som enligt vissa källor anfördes av självaste Birger Jarl. Slaget ägde rum på floden Neva och Alexander fick efter detta tillnamnet Nevskij. Senare helgonförklarades han av rysk-ortodoxa kyrkan.
Alexanders segrar över svenskar, finnar, litauer och tyskar säkrade Rysslands närvaro vid Östersjön. Femhundra år senare hyllades han av tsar Peter den Store som anlade en ny huvudstad, Sankt Petersburg, i träskmarkerna vid just Nevaflodens mynning. Än i dag ger han namn åt alltifrån skolor till katedraler.
Märkligt nog har slaget vid Neva nästan gått svensk historieskrivning förbi. Anledningen är nog inte bara att vi förlorade, utan att det knappast hade den betydelse man i Ryssland tillmäter det. Alexanders hjältestatus är i mångt och mycket ett propagandanummer, inte minst av Peter den Store. Man har också valt att förtränga att han var hantlangare åt mongolerna, som på 1200-talet förtryckte ryssarna.
Förr lades krigshistoria tillrätta även i Sverige. Men i dag känns det mest löjligt, eller politiskt suspekt, att komma dragandes med hjältekungar. Möjligen kan vi känna beundran för länder som till priset av stora uppoffringar försvarat sig mot större angripare. Som Finland.
Nu närmar vi oss pudelns kärna. Den bildade läsaren vet att Finland 1939 invaderades av Sovjet. Han eller hon har också hört talas om Molotov-Ribbentroppakten några månader tidigare, då Sovjet och Nazityskland delade upp Polen och Baltikum mellan sig. Detta var inledningen till Andra världskriget.
Men i den ryska självbilden startade kriget först 22 juni 1941, när Tyskland anföll Sovjet. Det som börjat som imperialistisk aggression beskrivs som ett försvarskrig. Den slutgiltiga segern över tyskarna kallas för "befrielsen" av Östeuropa. Trots att friheten infann sig först ett halvsekel senare, när kommunismen föll.
Det ryska tillrättaläggandet av Andra världskrigets historia är en av samtidens största kupper. Att så få i Väst protesterar förklaras av sympatin för de 26 miljoner sovjetiska dödsoffren i kriget. En fruktansvärd siffra, som dock i mycket berodde på den egna ledningens totala likgiltighet för människoliv.
Den ryska självbilden bygger än i dag på olika krigsmyter. Det är ett allvarligare problem än många vill inse.
