Natten mot fredagen den 20 augusti 1976 somnade Ernst Westerlund in på Malå Hotell. Han blev 75 år och var redan före sin bortgång legendarisk.
Det fanns flera förklaringar till detta, men själv skämtade han gärna bort sin betydelse:
”Snart är man så gammal att man är ett talesätt”, brukade han säga till mig som var drygt 50 år yngre.
Jag sa inte emot, för jag såg upp till Ernst. Han var min mentor och inspirationskälla.
Hjärtebarnet
Han föddes i Ersmark, medan jag föddes i grannbyn Kusmark. Det tog nära en halv livstid innan vi lärde känna varandra. Jag hade förstås hört talas om honom tidigare, men jag var i körkortsåldern innan jag mötte honom på riktigt.
Han hade varit journalist på Norran sedan unga år. Där hade han avancerat till redaktionssekreterare innan han så småningom lämnade tidningen för att satsa på sitt hjärtebarn: Skellefteå museum.
Ernst grundade inte museet, men han byggde upp det. Under de år han hann verka blev han starkt förknippad med bygden och forskning. Hans outtröttliga arbete med att forska, kartlägga och nedteckna gav honom titeln hedersdoktor. Men han slog sig inte till ro för det.
Det fanns hela tiden något mer att utforska.
In i dimman
Jag lärde känna honom på allvar i början av 70-talet. Det var när byasatsningen ”Ett sekel i Skelleftebygden” drogs igång av studieförbundet Vuxenskolan och museet. Något som skulle resultera i flera lokalhistoriska böcker, men även utställningar och andra arrangemang.
Jag anmälde mig till en kurs ledd av Ernst. Jag var givetvis först på plats och när han fick syn på mig vinkade han in mig till sitt arbetsrum. Han satt där omgiven av en tät dimma. Han rökte oavbrutet, men jag uthärdade för jag hade mött en läromästare och kanske hade han funnit en lärling.
När han så småningom förstod att jag ville bli journalist skrev han ett långt omdöme om mina färdigheter. Med papperet i handen gick jag till Norran och fick arbete på direkten.
Inställt möte
1974 flyttade jag till Malå för att arbeta för tidningen. Ernst och jag höll kontakten, möttes ibland. Han hjälpte mig när jag behövde stöd. I augusti 1976 ringde han och berättade att han skulle till Malå för att dokumentera bygdehistoria.
– Kan vi träffas på torsdag? frågade han.
Men jag kunde inte, jag var upptagen. Jag hade lovat att skriva om Malås ombyggda ålderdomshem, så vi bestämde att i stället mötas dagen därpå.
Men mötet blev aldrig av. Jag hade redan träffat Ernst för sista gången. På natten somnade han in på sitt hotellrum.
Oväntade möten
Ernst kunde ha varit min farfar, så pass mycket skilde oss åt i ålder. Men för det gemensamma intresset fanns inga gränser. Han ledde mig in i arkivens labyrinter, släppte in mig i det allra heligaste.
Efteråt påminde jag mig andra möten, inte bara i arkiven utan också de mera oväntade.
Som när vi stötte ihop i bokhandeln med varsitt exemplar av Lars Widdings nya roman ”Majors avsked” i handen, bägge på språng hem för att börja läsa.
Eller den gången när jag arbetade på en mattaffär och fick i uppdrag att leverera en heltäckande matta till en kund. Ernst öppnade dörren, det var han som var kunden. Han såg först förvånad ut, men när han upptäckte vem jag var spände han ögonen i mig och sa:
”Int ska du arbeta med det där!”
Inte långt därefter skrev han det omdöme som gav mig en framtid som journalist – senare också författare.
Jag har Ernst att tacka för mycket!
En tom stol
Ernst var en av Norrans pionjärer och även som museiman var han outröttlig. Ännu vid tiotiden på torsdagskvällen den 19 augusti 1976 var han i full färd med att dokumentera.
Sedan gick han till sängs för att göra sig redo för en ny arbetsdag, dagen då vi på nytt skulle mötas.
En dag som aldrig blev av.
Några veckor senare besökte Norran museet, Ernst gamla arbetsplats. Tidningen tecknade ett porträtt av sin forne medarbetare, den outtröttlige hembygdsforskaren.
Men hans stol stod tom. Ernst var borta och själv hade jag mist en värdefull inspiratör och mentor.
