Som hämtat från vardagen. Så lyder titeln på den nyöppnade utställningen med verk av Sture Meijer på Nordanå. De 28 verken är ett urval ur konstnärens senare produktion och vardagen visar sig i detta fall innehålla allt från pudlar, cirkus, superhjältar och historiska personer.
Det första som möter besökaren är den kraftigt uppförstorade skissen (utan titel) som tapetserats på den inre väggen i Meijerrummet. Verket befinner sig förvisso längst in i lokalen, men talar med sin svarta intensitet högt och kräver omedelbar uppmärksamhet. Motivet skulle kunna vara två hundliknande varelser, en kristallkrona med tillhörande växt och ett spindelnät. Det skulle även kunna vara något helt annat. Verkets uppförstorade storlek gör att man som betraktare blir lite mindre; det är svårt att överblicka hela verket och istället finner man sig i en objektsituation där verket utgör subjektet. Samma känsla möter mig som i den argentinske konstnären Tomás Saracenos jättemodell av svarta änkans nät som samtidigt visas på Bonniers konsthall. En svartvit värld där man som betraktare blir påtagligt liten i jämförelse med den omgivande konsten. En av hundarna har gömt sig i en bokhylla, jag har som betraktare ingen aning om varför, och den titellösa väggen lämnar inga ledtrådar.
Ett annat verk som väcker min uppmärksamhet är Historiska Nyheter (Collage 2004). Där möter de jag skulle kalla Stures människor både sin framtid och sin historia. Genom åren har denna människa ständigt närvarat i Stures konst och hon har erhållit nästintill en egen identitet. En sådan där människa. Denna människa är för mig tidlös och har år efter år återkommit, förvisso i ny skepnad men alltid lite frånvarande, lite i periferin och aldrig självklar. Ibland är hon levande och ibland bara en docka. Ändå har hon en stark identitet. Just denna människa möter här, i bilden, andra typer av människor. Hon möter framtiden iklädd en gasmask och hon möter sitt förflutna genom människor ur ett tidigare liv. Alla dessa utgör här samtiden.
Den lilla målningen Modell I (Olja 2003) hänger för sig själv i ett hörn i utställningens första rum. Den är sin storlek till trots ett dominant verk bland de andra och motivet är en naken kropp mot en röd fond. Detta väl använda motiv i konsthistorien behöver ingen närmre presentation, dock känns just detta verk mer angeläget än andra, traditionella naketstudier. Uttrycket påminner mer om Francis Bacons galna påvar och blod än badande Zornkvinnor. Här dominerar måleriet över motivet med den vackra köttblandningen av rosa, rött och vitt. Det är befriande att se människokroppen så naken och sargad men ändå vacker, i kontrast till samtidens fånigt skönhetsfixerade ideal. Modell I har inga komplex, och verkar tillfredställt ointresserad av betraktaren.
Bland utställningens verk finns objekt, kollage, olja, blyerts, akryl, skulptur, tusch och gouache representerade. Trots alla dessa tekniker och tillvägagångssätt lyckas den välhängda utställningen föra en intressant dialog verken emellan där ett mer traditionellt måleri möter nya tekniker. De skira teckningarna upplevs nästan som genomskinliga i förhållande till ett tungt oljemåleri, trots detta har de mycket att tillföra varandra och det känns aldrig rörigt.
Hipp Hipp Hurra (Olja 1999) är ett av samlingens, till ytan, största verk. Initialt ser man två människor, efter en stund framstår de snarare som en människa med sin skugga. Alternativt med sitt överjag. De dricker trots allt tillsammans och gör samma misstag. Kanske beroende på att de faktiskt är samma person. Tanken om människan i dialog med sitt ickepålitliga Alter Ego är alltid intressant. I denna målning får man känslan av att den avbildade människan frivilligt skålar med döden. I målningens nedre del finns en intensiv, röd liten hög. Om man äter kadmiumröd så dör man. Kanske är det samtalsämnet jagen emellan.
LINA LINDQVIST
