Idel förluster: 1–2 mot Brasilien, 0–7 mot Portugal och 0–3 mot Elfenbenskusten. Med svansen väl instucken mellan benen lämnade Nordkorea fotbolls-VM i Sydafrika. Utan att varken ha kunnat hedra systemet, landet eller dess ledare. Som Östtyskland gjorde 1974. Då Västtyskland besegrades med 1–0 i gruppspelet efter mål av Jürgen Sparwasser. Att det inte räckte till avancemang gjorde inte så mycket. Själva systemets oövervinnlighet var bevisad.
Nordkorea är tillbaka i vardagen. Då finns det viktigare saker att syssla med än att jaga en boll. Som ett sänka sydkoreanska fartyg, fortsätta utveckla sitt kärnvapenprogram och utse Kim Jong-Ils kronprins. Den 68-årige nordkoreanska ledaren uppges ha betydande hälsoproblem. Valet tycks ha fallit på Kim Jong-Ils yngste son Kim Jong-Un (men ingen vet riktigt säkert) som ska praktisera på ”jobbet” under den simpla pseudonymen Kim Jong. Så nu sprids sånger och dikter till Kim Jong-Uns ära över Nordkorea. Personkulten måste hållas vid liv.
Samma personkult som lett till att Nordkorea de facto är världens enda land med en död statschef. Formellt är pappa Kim Il-Sung fortfarande ”evig president” och därmed också landets högste ledare.
Vad som händer bak de nordkoreanska bokstavliga och bildliga järnridåerna är det väldigt få som vet någonting om. Här har hemlighetsmakeriet upphöjts till skön konst. Inte ens den egna befolkningen vet speciellt mycket, myndigheterna gör allt (och lite därtill) för att upprätthålla den totala kontrollen över informationen – för att kunna sprida desinformation.
Men det är inte bara i Nordkorea som den fria informationen upplevs som ett hot mot samhällssystemet: I Pakistan övervakas nätet för att stoppa ”anti-islamiskt innehåll” och i Kina har landets 2,3 miljoner soldater förbjudits att skapa egna webbsidor och skriva bloggar i ett försök att kringskära möjligheterna att utnyttja internet i landet.
Ett faktum som är värt att begrunda för Skellefteås styrande Socialdemokrater. Att demokratier frotterar sig med diktaturer (Tong Ling, Skellefteås vänort i Kina) är fortfarande direkt olämpligt. Men å andra sidan kan ju kommunen skaffa sig vänorter i Burma, Nordkorea, Libyen och Uzbekistan också.
