30-årsjubilerande Västerbottensteatern sätter upp en riktig klassiker och tar oss med till Paddeborg i årets sommarteater. Kenneth Grahames "Det susar i säven" har någonting för alla.
Nog susade det i säven alltid. Faktum är att det blåste riktigt hårt när sommarteatern hade premiär på det natursköna Nordanåområdet i Skellefteå på lördagen. Men bortsett från ljudtekniker Rickard Lanzén, som fick jobba hårt med nivåerna, var knappast någon besvärad av vädret.
Regissören Ronny Jönsson kallar den för ”den bästa spelplatsen ever!”. Det är lätt att förstå varför. I det lilla vattendraget, som bokstavligt talat rinner genom spelplatsen, finns små öar som normalt sett är ett tillhåll för änder och andra fåglar. Här ligger nu huvudscenen. Med hjälp av provisoriska broar har scenograf Helena Weegar sammanlänkat öar och land. Det är enkelt, men snyggt, och redan innan premiären har många förbipasserande Skelleftebor uttryckt en önskan om att de provisoriska tillbyggnaderna bör bli permanenta.
Allt omgärdas av slänter som på ena sidan blir en naturlig fond. På den andra har en tillfällig läktare byggts. Allt vi ser så långt ögat kan nå är en del av spelplatsen. Det är en enorm yta. Man anar att det ligger hus bortom slänterna, då och då joggar någon förbi på gångvägen intill och man hör emellanåt bilmotorer någonstans ifrån. Det förtjusande är att allt detta bara hjälper till att öka illusionen att det vi nu ser är scener ur djurens värld. De är medvetna om människorna, men håller sig på sin egen trygga kant och lever sina egna trygga liv.
Men någonting håller på att förändras i Paddeborg, där vi nu befinner oss. Här har det största hotet hittills varit Paddans (Göran Hansson) impulsiva upptåg som ofta innefattar maskiner med hög fart i kombination med Paddans bristande kännedom om trafikvett. Paddan är oförbätterligt självupptagen, manipulativ och manisk. Men han har egentligen ett gott hjärta och är omtyckt av de allra flesta; den modiga Vattenråttan (Gabriella Widstrand), den försiktiga Mullvaden (Margareta Niss) och den barska Grävlingen (Greger Ottosson). Till och med den buttre hästen Albert (Mikael Lindgren), som ständigt och utan tack får slita för att tillfredställa Paddans leklustar, är honom trogen.
Men i skogen finns vedervärdiga vesslor och illvilliga illrar som vill störta Paddan och ta Paddeborg ifrån honom. Ledda av Chefsvesslan (Bodil Granlid) kommer de på en våldsam plan för att förgöra Paddan och hans vänner …
Med ”Det susar i säven” ville regissören Ronny Danielsson skapa en föreställning för alla, oavsett om man är 9 eller 99 år. Det måste i sig vara en utmaning av rang. Lägg där till att det av 24 skådespelare bara är 7 professionella så förstår man att utmaningen blir lite större. Att hela skådespelet dessutom sker ute i naturen, som bekant är klurig att styra över, ökar insikten om att det inte varit en enkel match.
Men Danielsson har lyckats exemplariskt. Till sin hjälp har han haft en bra berättelse som bör tilltala alla. Men den stora behållningen är nog ändå hur väl man lyckats utnyttja den stora spelplatsen. Hela tiden händer det någonting och Roger Lybecks koreografi är i sig värd att köpa biljetten för att se. För att inte tala om scenografin, de fantasifulla kostymerna och Göran Hansson som verkar vara gjord för att spela Paddan.
På ett filosofiskt plan handlar ”Det susar i säven” om mobbning och acceptans. Om hur mycket man kan sticka ut innan samhällets normer tvingar ner individen. Men gå inte och se den för att lägga pannan i djupa veck – filosofiska funderingar kommer på köpet – utan för att under två timmar roas av fantastiska skådespelare, fascinerande koreografier och förtjusande sånger i två timmar.
