Piratpartiet har nu och en knapp vecka framåt årsmöte – virtuellt. Alla medlemmar kan logga in, lägga förslag och rösta via partiets forum på nätet. Det kräver en del kunnande, men partiets medlemmar känner sig nog rätt hemma på internet.
Proceduren liknar de traditionella partiernas möten samtidigt som skillnaden är enorm. Ett riksdagsparti träffas i flera dagar för att fastställa partiprogram och valplattform – medan medlemmarna i Piratpartiet lugnt kan sitta hemma och kommunicera, debattera och votera framför skärmarna. Pirater har dagordning men ingen talarlista. Röstkortet är inloggning och medlemmen har inte betalt en krona för att påverka. Förfarandet skulle kunna innebära att samma person röstar många gånger.
Piratpartiet siktar på riksdagen, men det är föga troligt att de når dit. Men torde kunna lära riksdagspartierna ett och annat om intern kommunikation och nätkampanjande.
EU-valet gick bra, två mandat med Lissabonfördraget. Detta dels på grund av att integriteten då var högt på den politiska agendan, men också för att väljarna i allmänhet tar lättare på EU-valet än riksdagsvalet.
Både Piratpartiet och Sverigedemokraterna lockar i första hand yngre – ofta missnöjda – män. Och eftersom det i höstens riksdagsval är fler förstagångsväljare än någonsin, och även om långt ifrån alla unga män är missnöjda, är potentialen stor. Men i bästa fall tar piraterna ut Sverigedemokraterna – och ingen av partierna når riksdagen. Man bör förstås vara medveten om att piratväljarna inte alls är samma som Sverigedemokraternas väljare, men missnöjespartier tenderar ändå att ta ut varandra.
De flesta riksdagspartier träffas vid rikskonferenser någon gång per år och årsmöten – oftast kallade kongresser eller landsmöten – vartannat år. Det är dagar av interna möten och inspiration för partimedlemmarna. Mycket av denna interna tid ägnas åt formalia – dagordningen, det politiska läget och talarstolsövningar inför ointresserade partikamrater. Här borde piratpartisternas modell övervägas – för om tiden som i dag läggs på mötesformalia skulle kunna ägnas åt kampanj och väljarmöten, på gatan eller nätet, skulle politiken kanske locka fler och färre väljare vara missnöjda.
Politiken behöver förnyas – vilket inte betyder att allt ska ske på nätet. Men de gamla partierna borde se vad de kan låna från nya små, för att de nya små inte ska bli de nya stora.
Stina Morian
