Nordanå, lördag.
”Jag valde inte hockey”, säger Moto Boy från scenen och möts av ett massivt jubel. Jo, han har publiken i sin makt och han levererar.
Men till att börja med skulle jag vilja uttrycka min förtjusning över förbandet Üni Foreman. För mig är de en helt ny bekantskap, men de består av fyra Skelleftemusiker varav de flesta är i gymnasieåldern. Sättningen är sång, två gitarrer och cello. Musiken låter sjukt mycket lo fi och låtarna handlar om allt från Dr. Phil till Skellefteälven och folk som bara ringer på fyllan. Om de bara slutar envisas med att inte stämma instrumenten och faktiskt vågar satsa skulle det förvåna mig oerhört om vi inte hör mer av dem i framtiden.
Faktum är att de inte ens behöver stämma instrumenten – de är bland det häftigaste som hänt musikaliskt i den här staden sedan … typ alltid.
Men det var bara ren tur att jag hörde dem. Det primära objektet för mitt intresse var Moto Boy. Någonting jag inte var ensam om, visade sig, då Nordanåteatern var hyfsat välbesökt trots Körmanifestation etcetera.
Jag såg honom på Trästockfestivalen i somras, och det var bra. Jag har lyssnat på hans två fullängdsalbum, och de var bra. Men inte så mycket mer. Ändå växer han nu. Varför?
För ärligt talat är han någonting av definitionen av ”har du hört en låt, har du hört alla”. Och ärligt talat är han hela tiden farligt nära Jeff Buckley och Rufus Wainwright som inte direkt gör det sämre.
Jo, till att börja med är Nordanåteatern som gjord för honom. Det är en relativt intim miljö som gagnar hans musik. Han är som vanligt ensam med sin elgitarr (modell hårdrock) på scen. Han plockar på gitarrsträngarna och skapar en trivsam, om än vemodig, stämning. Han har en imponerande falsett som aldrig sviker honom och som för tankarna till en korgosse. Dessutom känner han varje ord han förmedlar. Det är stora begrepp om hjärta och smärta som får en äldre publik att minnas när världen brann, och den unga publiken att se musiken som ett soundtrack till sitt liv. Det är prickfritt.
Sedan kommer man aldrig ifrån hans framtoning. Han är en vacker man som ogenerat använder make up, örhängen och skinnjacka utan tröja under. Det har inte ett dugg med musiken att göra, men konserter är som bekant så mycket mer än det. Man måste imponeras av hur kaxigt det är, och hur självsäkert han gör det.
Och även om man skulle provoceras av hans androgyna stil är det svårt att föreställa sig hur någon skulle kunna motstå fantastiska låtar som ”Ride My Wild Heart” eller ”If Only Your Bed Could Cry”. Det spelar ingen roll om du 15 eller 65 – en bra låt, är en bra låt, är en bra låt.
