The Big Up (Playground)
Tobias Fröberg är ett namn som ständigt dyker upp dessa dagar. Oftast i samband i rollen som producent, nu senast med Tomas Andersson Wijs enastående ”Spår”.
Men denna multitalang har även en egen artistkarriär, och om jag inte misstar mig helt är det här hans tredje fullängdsalbum.
I grunden handlar det om tillbakalutad folk med 70-talsvibbar, och jag misstänker att Phil Spector har betytt en del i Tobias Fröbergs liv. Men även George Harrison och Neil Young med vänner. Alla bra influenser. Föreställ dig alla dessa. Föreställ dig sedan att de möter Peter, Bjorn & John. Där någonstans finns Tobias Fröberg.
Beskrivningen är inte helt rättvis. För han sätter onekligen sin egen prägel på det, vilket kännetecknas av en stor experimentlusta där rytminstrumenten ofta är tongivande. Och Hammondorgeln. Fröberg är ett geni när det kommer till att skapa intressanta, händelserika ljudbilder.
Ibland är det briljant, andra gånger är det svårare att som lyssnare hänga med i hans visioner. Dessutom har han en tämligen begränsad, orkeslös, röst som inte alltid matchar låtarna. Men i stycken som ”Green Park”, ”The Skyline” och i synnerhet ”I Wanna Hurt Like That” är han helt rätt.
