Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio

Betyg:

Nog är hon en katt bland hermeliner alltid, Nina Ramsby. En flicka med pojkaktig uppsyn som är fostrad inom popmusiken, men som utan att tveka spelar jazzmusik och vägrar att rätta sig efter dess normer.

I lördags besökte hon den i stort sett fullsatta jazzklubben Boston tillsammans med Ludvig Berghe Trio.

Jag är sedan tidigare helt såld på Nina Ramsby. Jag anser att hon har en av landets behagligaste röster. Den är så omärkvärdig att det blir märkvärdigt, så att säga. Och oavsett vad hon ger sig in i blir det bra. För hon är talangfull orädd och försöker inte göra sig till. Dessutom kompromissar hon inte. Jazzens språk tillåter henne dessutom att vara ännu mer hämningslös.

Just i jazzsammanhang föredrar jag kanske hennes samarbete med Martin Hederos, men det är en smaksak och handlar snarast om att det i den tappningen drar mer åt visa och att enkelheten i kompositionerna är mindre utmattande.

För efter två timmar Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio är man ganska slut. Det är en skicklig skara musiker som tillsammans genererar förtjusande toner i fin harmoni, men som inte tillåter lyssnaren att luta sig tillbaka. Hela tiden finns det någonting nytt att upptäcka.

Det betyder inte att allting går undan i någon slags fusionorgie. Tvärtom presenterar de ofta otroligt dämpade stycken som då och då för tankarna till Jan Johansson. Men det finns ändå en intensitet, en nerv, som håller oss på tårna.

Nina Ramsbys och Ludvig Berghes samarbete har en ganska intressant bakgrund. Berghe hade redan spelat in låtarna och Ramsby har helt enkelt adderat egna texter till dem och så har man gett ut dem igen. Det visade sig bli en fin symbios. Något egensinnig, men fin.

En låt som ”Är det sant, är det sagt” är ett utmärkt exempel på det. Fylld av ryckiga start- och stoppartier i ett rasande frenetiskt tempo gör det upplevelsen till en orolig men samtidigt fängslande resa. Låten handlar om svartsjuka, och vem som än drabbats av denna vår fulaste mänskliga egenskap kan nog känna igen hur tankarna ockuperas, förvrängs och skapar ett inferno inom en. Precis så fungerar låten där text och musik är sällsynt skickligt matchade. Jag blir närmast hypnotiserad och drabbas av en smärre hjärtklappning. På ett bra sätt.

Efteråt utmanar Ramsby publiken med en allsång av stycket. Det är ett av hennes många, långa och flummiga (men otroligt humoristiska) utfall mot åhörarna och det egna bandet. Hon är kaxig, nyckfull och frispråkig, men hela tiden med ett leende. Hennes scenperson är mer kabaré än jazzkafé, och det är uppfriskande.

Jo, mycket kretsar kring Nina Ramsby, men när hennes röst, eller något av de blåsinstrument hon också spelar, tystnar är Ludvig Berghe genast där och briljerar med pianosolon som gör en häpen. Det råder ingen kamp mellan dem och de får båda ett likvärdigt utrymme i en naturlig, behaglig balans.

Visst hade jag uppskattat om han hade spelat på ett analogt piano, men melodierna han väver fram uppväger med råge det lilla kvalitetsbortfall det digitala pianot innebär.

Även trummisen Daniel Fredriksson gör ett gediget jobb med visparna. Han sätter drivet och kommer bra överens med den lyhörde kontrabasisten Kenji Rabson, som vikarierar för Lars Ekman.