Eskil Stenman i Jörn, bjuder på en tidsbild från 1920-talet och en kärleksfullt porträtt av ett byaoriginal:
Han var ovanlig, ett orginal. Som liten gosse minns jag en person som man kallade för Råmans-Jani (eller Rådmans-Jani). Hans riktiga namn var Johan Johannes Lindahl, född 1865 och död 1939. Han bodde den största delen av sitt liv i Älgträsk, men var inflyttad från Norrbotten.
Jag minns så väl mitt första möte med Jani. Jag var troligen i 5-årsåldern, det var i senare hälften av 1920-talet. Vi, mina föräldrar och jag, besökte vår släkt i Älgträsk. Jag minns hur en skäggig och gråhårig man låg på sängen i kammaren hos faster.
Han tog sin kniv från bältet, tog smör från en smördosa på nattduksbordet vid sängen och bredde sig en smörgås. Jag hade aldrig i mitt femåriga liv sett att någon liggande i sängen gjorde sig en smörgås.
Den tidens omsorg om ensamma äldre: Det var ganska vanligt att sådana personer fick vistas någon vecka hos varje hushåll i byn.
Jani var klent byggd och hade även puckelrygg eller "kniiln" som man sade på den tiden. Han var även "dettar", en person med en tvångsföreställning (fobi).
I Janis fall gällde att vidröra en person. Vanligen skedde detta när personen lämnade rummet och beröringen skedde med höger överarm. Utomhus skedde beröringen med käpp, som han alltid bar med sig. Föremålen var ofta stenar, stubbar eller andra föremål.
En person berättade för mig hur han sett Råmans-Jani åkande med hästskjuts. Jani skulle då med sin käpp röra vid en sten på andra sidan vägens dike, men nådde ej dit. Han hoppade då från vagnen och sprang i vårvattnet över diket för att röra vid stenen.
En gång när vi hälsade på hos min faster, jag var i 8-årsåldern, skulle min pappa ut i stallet för att sköta om hästen. Han sa till mig: "Nu ska int n’Jani få dett uti mig".
Pappa gick runt i det stora köket. Plötsligt sprang han ut i farstun, tog mössan som han placerat lätt åtkomligt och rusade ut. Jani hade hållit pappa under uppsikt, men blev ändå överraskad och hann inte dett till pappa och kastade i stället en galosch efter honom.
Jani hade ett nära förhållande till sitt pressjärn, som han ofta flyttade på den stora järnspisen. När det var tid att gå till sängs lade han järnet som fotvärmare.
Han var även mycket kunnig och beläst i bibeln. Han höll ofta byabön. Det berättas att när biskopen i Luleå stift var ute i församlingen för att höra lekmannapredikanter, träffade han även Jani.
Biskopen frågade då: "Hur kan Lindahl kunna så mycket ur bibeln?"
Jani ska då ha svarat: "Gud skapade mitt huvud och det är lika bra som den mest berömda av min släkt, men Gud hade inte tid att skapa kroppen, så den fick någon av medhjälparna göra!"
Jag har funderat på varför Jani hamnade i Älgträsk. Han var troligen byaskräddare, arbetade där och blev kvar.
Nedtecknat av: Eskil Stenman
