Fionn Regan

Vidunder

Vidunder (Crusher Records)

Betyg:

HÅRDROCK. Ibland funderar jag kring den 1970-talsrockvåg som blommat upp i Sverige de senaste åren. Hur länge kommer den hålla i sig, och när kommer suget efter retrorockande band mättas? Inte efter att ha lyssnat på Vidunder kan jag meddela. Denna kraftfulla trio från Malmö lyckas med skräckfilmslyrik och ett tjusigt sväng tränga in i mitt medvetande. Vid en första genomlyssning tänkte jag mest att bandet försöker låta exakt som Graveyard. Fast sedan gick det upp för mig att det nog är bandens influenser som är desamma. Hur som helst, gillar du Graveyard måste du gilla Vidunder. Och vice versa. En sak som jag verkligen gillar är att där många andra band låter skrikiga gitarrer dominera satsar Vidunder på en mer avslappnad ljudbild. Mycket varm, mjuk och inbjudande. Stark och imponerande debut.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Gin Lady

Mothers ruin (Transubstans Records)

Betyg:

ROCK. Jag är besatt av att analysera riff. Varje skiva jag lyssnar på letar jag igenom efter referenser, stölder och hyllningar. Ofta hittar jag något roligt. Så även denna gång. Det inledande riffet i första spåret på ”Mothers ruin” är identiskt med Black Flags klassiker ”Thirsty and miserable”. Helt klart otippat, och om det är medvetet eller ej kan jag inte svara på. Där slutar dock alla likheter mellan denna norrländska rock och amerikansk hardcore, men kul är det likväl. Skellefteåbördiga Gin Ladys andra album är fyllt av gungig rock i den lättare skolan. Och med lätt menar jag bara att det låter mer Rolling Stones än Black Sabbath. Ni vet, ett lagom joggande tempo, mycket klaviatur och medryckande refränger.

Det är svårt att inte gilla Gin Lady, men jag har lite problem med att det ska tutas och blåsas i en trumpet i vart och vartannat spår. Det finns inget som dödar bra rockmusik som ljudet från en trumpet. Men förutom bruket av blås bjuder bandet på ett fint musikaliskt hantverk som gör att man vill stå bredbent och nicka i takt. Jag har en stark känsla av att bandets musik gör sig ännu bättre live än på skiva, och en spelning på sommarens Trästockfestival känns given.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Daft Punk

Random access memories (Sony)

Betyg:

POP/ELECTRONICA. På dagen åtta år sedan förra skivsläppet är den franska duon Daft Punk tillbaka. Som alltid lyckas de utgå från en tämligen repetitiv syntslinga och med mycket små medel får de musiken att kännas såväl varierande som nyskapande. Temposnabba åttitalspastischen Giorgio by Moroder känns som en uppdaterad version av all tevespelsmusik som någonsin gjorts. Pharrell Williams-samarbetena blir två toppspår; supersingeln Get lucky och Lose yourself to dance. Men bäst är ändå det långsamt släpande Panda Bear-samarbetet ”Doin’ it right” som visar upp Daft Punks genialitet i sin fulla prakt. Det är på alla tänkbara sätt en comeback lika upplyftande som välkommen.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Glesbygd’n

En hand som värjer kronans tyngd (Glesbygd’n)

Betyg:

REGGAE. De har själva sett till att skapa den genre de verkar i, Norrländsk vemodsreagge. Och på det tredje skivsläppet, inspelat på en gård Nallejaur, finns ingen anledning att ändra på detta epitet. Med god känsla för såväl melodier, det klassiska reagge-arvet och en stor dos politisk attityd skapar de en värld som få vill hamna utanför.

Knugen faller är en given singel och fungerar perfekt som öppningsspår. Även Ner i tid och Kronblad sticker ut. Men på det stora hela hade det varit välkommet med en större portion experimentlusta istället för att spela säkert.

Priset för mest exklusiva cd-konvolut är det dock ingen som kan knycka från dem. Otroligt upplyftande i dessa digitala tider.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Dan Viktor

Dan Viktor & Vägen Hem (Commendante)

Betyg:

SVENSKT. Dan Viktor har oftast buntats ihop med artister som Stefan Sundström och Lars Demian, artister som tagit visan med sig mot rocken eller mot en mer burlesk udd. På Dan Viktors nya och nionde soloplatta med tio sånger med enordstitlar finns en egentligen mycket närmare referens: Nationalteatern. I låtar som ”Trollkarl” och ”Hålet” är skönt svängig organisk rock i samma musikaliska anda som de legendariska proggarna. Dan Viktor är här inte längre underhållaren utan mer nedtonad och personligare. Bra så.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Haraball

Sleep tall (Fysisk ­Format)

Betyg:

HARDCORE PUNK. På norr­baggarna Haraballs Face­book-sida kan man läsa att bandet influerats av Minor Threat, Bad Brains, Black Flag, Poison Idea, D.Y.S, SSD, Negative Approach, Septic Death, Void och Angry Samoans. Amerikansk hardcore, helt enkelt. Fast från Norge. Och jo, det hörs helt klart. Moderna tugg i gitarrspelet kan skönjas i vissa spår, men för det mesta är det välbekanta rytmer och ackordföljder jag hör. De flesta låtarna följer samma, bokstavstrogna, mall. Det är charmigt, men inget jag blir överdrivet andfådd av. Fast med det sagt är det ändå riktigt svårt att inte vilja dumdansa till en låt som ”Jeremy smoked”. En riktig hardcore-rökare som skulle platsa på vilket vältummat och creddigt blandband som helst. Det finns mer i Norge än black metal och dålig pop.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Primal Scream

More light (Ignition Records)

Betyg:

ROCK. ”Ingen skriver saker rakt ut längre. Obegripligt nog begränsar de sig till att skriva fucking kärlekslåtar”, ryter Primal Screams sångare Bobby Gillespie i en intervju med Expressen. Sångaren som gjort sig minst lika omtalad för sitt tunga drogberoende, numera ren (?), bestämde sig inför ”More light” att göra en platta om samhällets mörka sidor. Missbruk, våld och orättvisor är några av ämnena som tas upp på bandets tionde album.

Med det är tiden från ”Screamadelica”, bandets mest hajpade album från 1991, nästan lämnad. Än finns influenser från reggae, Hacienda (Fac 51) och psykedelisk rock men de är betydligt mer nedtonade. Faktum är att redan på första spåret ”2013” så vet man att ”More Light” kommer bjuda på något helt annat. Och helt ärligt så känns det rätt så härligt att Primal Scream har lämnat det gamla bakom sig. Det är svårt att inte beundra ett band med 30 år på nacken som lyckats göra sig betydligt mer uppdaterade nu än vad de varit på länge.

1960-talets funk och blues möter Bobby Gillespies poetiska röst i vad som är albumets bästa spår, ”Tenement kid”, och man vet att detta kommer stanna hos en betydligt längre än vad Primal Screams tidigare album gjort. Och visst, ”More light” har en del svagare spår, men de är få, väldigt få.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Mike Vass

Decemberwell (Rusty squash horn records)

Betyg:

FOLKMUSIK. Mike Vass från Skottland spelar mest fiol och gitarr men även kristallglas, melodica och glockenspel med mera på sin första soloskiva. Ibland när jag hör en skiva kan jag börja fundera på varför artisten gjort just denna musik. Det kanske beror på att det inte är uppenbart dansant, stämningsskapande eller på annat sätt bruksmusik, och så kände jag för Mike Vass.

Men när jag har en bunt skivor att recensera brukar jag göra en spellista och spela i läget ”blanda” och då upptäckte jag att varje gång jag gick fram till musikspelaren för att kolla vems låt det var, så var det Mike Vass. Så något speciellt har han, även om det är svårt att definiera. En vacker, oftast stillsam musik skapad för sin egen skull.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Vampire Weekend

Modern vampires of the city (XL)

Betyg:

POP. Frågan är om det finns ett trendigare band än Vampire Weekend. Hollywoods celebriteter minglade friskt när bandets tredje skiva premiärspelades vid en tillställning tidigare i vår.

Nu är detta ingen garanti för att musiken håller hög kvalitet, snarare tvärtom, men det är en alltigenom trevlig lyssning som bandet skapat. Framför allt med en svärta som känns mer påtaglig än de två tidigare skivorna.

Ibland kanske Paul Simon- och Graceland-komplexet blir lite för omfattande. Men det finns sämre riktmärken i pophistorien och att lyssna på ”Everlasting love” och ”Unbelievers” blir två trevliga höjdpunkter på en i övrigt bra skiva.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

MS MR

Secondhand rapture (Columbia/Sony)

Betyg:

POP. MS MR står för sångerskan Lizzy Plapinger och producenten Max Hershenow. Hajpade singeln ”Hurricane” är en dov pop­pärla som sätter tonen för skivan. För det är inte det mest lättlyssnade som nått trumhinnorna, däremot blir det aldrig svårtillgängligt enbart för sakens skull. Samplingar och beats har ett syfte och rösten ligger precis lagom långt fram i den knivskarpa produktionen.

När tempot ökar, som i Fantasy blir det mindre unikt, men likväl bättre än flera av sina gelikar.

Jag kan i ärlighetens namn inte sluta tycka att denna debutskiva lika gärna skulle kunna vara den naturliga fortsättningen på La Roux karriär. Så bra är det!

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Agnetha Fältskog

A (Universal)

Betyg:

POP. Är man det ena A:et i ABBA är varje nytt skivsläpp en stor händelse. Därför är det skönt att Agnetha Fältskog, för en gångs skull, får visa att det inte faller platt. Balladerna dominerar, liksom Fältskogs karaktäristiskt ljusa röst, på en skiva som andas lagom mycket ABBA.

Man kan visserligen hacka på den harmlösa inramningen och de uttjatade texterna. Men det är iklätt en produktion som passar och i slutändan låter det som en helhet. Pianobaserade ”I was a flower” och ”I keep them on my floor beside my bed” sticker ut lite extra. I dessa dagar när ABBA-museum invigs och en eventuell ABBA-återförening är på tapeten igen är det skönt att någon i gruppen tittar framåt.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Cathedral

The last spire (Rise Above Records/Metal Blade Records)

Betyg:

DOOM METAL. Tack och adjö, Cathedral. Med detta tionde album sedan starten 1989 packar bandet ihop sina grejer och säger hejdå. Den sista spelningen avverkades redan i fjol och nu kommer bandets – om man vill kalla det så – dödsruna. Det mesta är sig dock likt. Lee Dorian, som en gång var sångare i grindcoreplutonen Napalm death, sjunger med mer inlevelse än teknik. Riffen är tunga som bly och antisvänget är intakt. Speciellt det gastkramande trycket i ”Tower of silence” pressar nära nog ögonen ur sina hålor. Jobbig känsla, fast på ett bra sätt. De senaste albumen har inte riktigt hållit den höga klass som bandet gjort sig kända för, och därför är det skönt att bandet sätter punkt med en stabil platta. Tack, igen.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Melvins

Everybody loves sausages (Ipecac)

Betyg:

METAL/ROCK. Få band är så unika som Melvins. Bandet släpper skivor stup i kvarten och försöker hela tiden förnya och förbättra sin musik. Ett som är säkert är att man inte riktigt vet vad man får med Melvins, förutom att det låter som Melvins. Så även denna gång. Bandet tjugonde(!) album består av 13 covers av bland andra David Bowie, Venom och Queen. Melvins har en lustig förmåga att få allt att låta som Melvins. Ni vet, ungefär som när Metallica spelat in en cover och alla tror att det är bandets egen låt för att de låter på ett visst sätt. Nåja. Skivans höjdpunkt är tolkningen av David Bowies ”Station to station”. Fast trist nog är det som hindrar ett lite högre betyg att det trots allt är covers och inte egna kompositioner.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Deep Purple

Now what!? (Edel)

Betyg:

ROCK. Alla som har längtat efter en ny skiva med Deep Purple räcker upp en hand! Ingen? Nej, det var väl det jag trodde. Ytterligare ett gubbgäng som borde lära sig att bara för att man kan göra något betyder det inte att man ska göra det. Suck. Jag kryper på knä för bandets klassiska album, så en strimma av förhoppning finns ändå om att bandet ska få ihop det. Icket. ”Now what!?” gör att jag släpar mig mot skivspelarens avstängningsknapp för att få tyst på eländet. Det är trist att behöva säga det, men här är ett band som redan vid återkomsten 1984 efter ett åtta år långt uppehåll kändes trött och passé. Gissa om de piggnat till under de 29 år som passerat sedan dess? Medlemmar har kommit, gått, kommit tillbaka igen och trillat av pinn. Resultatet är ändå detsamma. Trött och gubbig rock utan vare sig pondus eller charm. Sångaren Ian Gillan, tidigare känd för sin stora röst, låter lika nasal som en Skelleftebo. Skrämmande, jag vet. Fast en liten kul detalj har jag ändå hittat, tro det eller ej. Med lite fantasi kan man nästan inbilla sig att det är hjältarna i Iron Maiden som under en inledande minut spelar i första låten ”A simple song”. Det gör ont i hjärtat att det är det enda positiva jag kan säga om Deep Purple anno 2013

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Daniel Kahn & The Painted Bird

Bad old songs (Oriente)

Betyg:

PUNKROCK-KLEZMER. Man skulle kunna kalla Daniel Kahn för klezmerns Tom Waits. Med en röst som spänner från lenaste lent till raspigaste taggtråd och långsamt, skitigt komp, sjunger han på engelska, tyska och jiddisch. Född i Detroit lever han numera i Berlin och spelar bland annat dragspel, piano, ukulele, gitarr, banjo och Hammondorgel. The Painted Bird kompletterar med fiol, bas och en trummis från Malmö.

När Kahn sjunger Leonard Cohens ”Story of Isaac” hörs det att den handlar om att offra sin son. Robert Schumanns ”Die alten bösen Lieder” framförs med distad gitarr och pukor. Det mesta materialet är annars skrivet av Kahn själv. En hel del dramatik i gränslandet rock, punk, folk och klezmer, även om denna skiva är något mer nedtonad än de tidigare.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Iggy & The Stooges

Ready to die (Fat Possum Records)

ROCK. Trovärdighet. Kanske det viktigaste begreppet inom rockmusiken. När Iggy & The Stooges väcks till liv är därför trovärdigheten i starkt fokus. Jodå, Iggy Pop har varit med om en hel del. Trummisen Scott Asheton med, och Basisten Mike Watt är legendarisk inom tidig amerikansk hardcore. Återvändande gitarristen James Williamson, som tagit över efter avlidne Ron Asheton, har jobbat inom IT. Oklart hur slitigt det har varit. Poängen är att det inte spelar någon roll att ”Fun House” och ”Raw Power” är två av världens bästa skivor när dagens upplaga av Iggy & The Stooges består av välgödda farbröder. Trovärdigheten ligger nära den absoluta nollpunkten när Iggy Pop gastar om hur hans jobb betalar för lite, och att han vill säga upp sig. Visst, det är ingen katastrof, men jisses så trötta dessa gubbar känns.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Folkvang

Folkvang (Kning Disk)

Betyg:

INSTRUMENTAL PROGGROCK. Tänk dig din bästa dagdröm förverkligad som skogsromantisk instrumental proggrock. Visst blir du lite sugen på att höra hur det skulle låta? Folkvang från Umeå kan ge dig svaret. Med orgelkungen Bo Hansson i bakhuvudet bjuder de upp till en drömlik dans. Som lyssnare sugs man verkligen in i bandets musik. Helt enkelt ett perfekt soundtrack till att ligga i soffan och obekymrat stirra upp i taket. Det är sällan jag använder det, men fin är ett ord som passar in på Folkvang. Jo, faktiskt. Det är fin musik. Sedan att det inte finns någon sångare gör ingenting då det ger de instrumentala insatserna än mer utrymme att växa. Lite trist är dock den korta speltiden. Jag vill ha mer, men jag ger med mig när jag inser hur lätt det är att bara lyssna på albumet en gång till. Två jordiga tummar upp.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Uncle Acid & The Deadbeats

Mind control (Rise Above Records)

Betyg:

HÅRDROCK. Det är bara att tacka och ta emot. Brittiska Uncle Acid & The Deadbeats spelar så fantastisk Birmingham-grå hårdrock att det inte är nådigt. Ljudet är platt, burkigt, skränigt och alldeles underbart. Så här ska det låta. Inledande ”Mt. Abraxas” sätter tonen direkt med ett melankoliskt riff som skär sönder bröstkorgen. Bandet äter, dricker, röker och andas klassisk brittisk hårdrock. Birmingham, som sagt. Ett stort dilemma för många retrorockande band är den likriktning som drabbat genren. Det gäller inte Uncle Acid & The Deadbeats. Starkt låtskrivande, den härligt släpiga sången och alla melodier som sitter kvar flera timmar efter att skivan tystnat gör den här till en riktig vinnare. Och tyngden i avslutande ”Devils Work”. Jag säger då det. Den måste upplevas för att förstås.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Ghostface Killah

Twelve reasons to die (Soul temple/Border)

Betyg:

HIPHOP. Något som alltid lämnar en bitter eftersmak i min mun är att prata om dagens så kallade hiphop. Detta överflöd av mediokra rappare som tror att allt i livet är pengar, nedsättande ord och brott mot vapenlagen är inget att imponeras av. Men när en legend som Ghostface Killah släpper nytt i sällskap med kompositören Adrian Younge fäller jag en glädjetår. ”Twelve reasons to die” är med sin filmiska känsla och råa rappande perfekt att använda sig av när man vill åka tillbaka till eran då Wu-Tang Clan, Das EFX och Smif-N-Wessun regerade. Och givetvis är även Inspectah Decks gästspel en viktig faktor i den déjà vu som albumet bjuder på. Rota fram de rejälaste hörlurarna du kan hitta, skruva upp volymen och avnjut ”Murder spree” under en promenad så kommer du förstå vad jag menar.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Wintergatan

Wintergatan (Wintergatan)

Betyg:

POP. Ur numera nedlagda Detektivbyrån har Martin Molin tagit sin instrumentala vision ett steg längre med Wintergatan. Den som föll för Detektivbyråns Yann Tiersen-pop kommer bli nöjd. De repetitiva och direkta slingorna finns där, men iklädda en elektronisk och futuristisk kostym. Och som det låter! ”Valentine” kan vara den vackraste dansgolvsknockout som skapats inom Svea rike på mycket, mycket länge. Även avslutande fjortonminuters-eposet ”Paradis” bör hamna på varje spellista med självaktning under sommarens tillställningar. Det enda som skaver är att det på några låtar känns precis som Detektivbyrån, fast med pliktskyldiga tweaks. I övrigt: Grymt!

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Roads & Rivers

Dusty feet on evening grass (Spinnup)

Betyg:

POP. Alla vägar bär till… Stockholm? De tre bandmedlemmarna i Roads and Rivers är alla ursprungligen från Skellefteå, men började spela ihop först när de träffades i huvudstaden. Den folk-indie-country-pop (puh!) som präglar debutskivan är gedigen och på sina håll riktigt knivskarp och då främst i ”Portrait of solitude” och ”River mind”. Det är också de mest renodlade popspåren på en skiva som i övrigt flirtar hejvilt med allehanda genrer. Intressant är att Roads and Rivers kallar sig ett ytterst demokratiskt band där medlemmarna skrivit tre låtar var och sjunger på sina respektive. En vacker tanke, men baksidan blir att det kanske spretar åt lite för många håll som följd av detta.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Rupa & The April Fishes

Build (Electric gumbo radio music)

Betyg:

VÄRLDSMUSIK. Rupa Marya arbetar som läkare i San Francisco när hon inte turnerar med sina April Fishes. Hon sjunger lika självklart på spanska, franska, hindi och romani som på engelska.

Gruppens tidigare plattor har känts som ett tänkbart bönesvar på saknaden efter min stora favorit Lhasa, som dog alldeles för ung. Samma lite släpiga, glidande röst, samma latinokänsla. Men de har bestämt sig för att gå vidare, och nya skivan låter rätt annorlunda.

Låtarna är skrivna av Rupa utom en snygg cover på Clash-klassikern Guns of Brixton, influenserna är många, från reggae till swing till texmex. Ändå känns Build mindre internationell än de tidigare skivorna, både språkligt och musikaliskt. Kanske siktar de mot en bredare publik, och det är de definitivt värda.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Håkan Hellström

Det kommer aldrig va över för mig (Universal)

Betyg:

POP. Sju skivor och sju milstolpar i den svenska pophistorien. Det är svårt att inte förundras över Håkan Hellströms framfart sedan debuten 2000. De luftiga produktioner som präglat de tidigare skivorna är på ”Det kommer aldrig va över för mig” ersatta med betydligt tätare och mer mångfacetterade ljudbilder. Bland producenterna återfinns Umeås egen Måns Lundberg som använder Deportees-musikerna Anders Stenberg, Tomas Hedlund samt brodern Jonas på några spår.

Överlag är det den bästa skiva Håkan Hellström släppt och har en total avsaknad av svaga stunder. Texterna känns vuxnare samtidigt som barnets sätt att se omvärlden ständigt finns där. Titelspåret kommer bli en självklar knockout under den kommande turnén. Den bultande, stammande och fullkomligt desperata ”Du kan gå din egen väg” kan vara det bästa han släppt sedan ”För sent för Edelweiss” och den lågmälda visan ”Valborg” kommer inte långt därefter. Och så fortsätter det.

Angående de obligatoriska stölderna är det hög tid att släppa den tråden. I slutändan låter det som en pånyttfödd Håkan Hellström. Något som ingen kan stjäla.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Major Lazer

Free the universe (Warner)

Betyg:

HIP HOP/ DANCEHALL/ ELECTRO. Diplo’s namn är ofta synonymt med grymma samarbeten, men faktum är att han är minst lika bra på egen hand. Eller nåja, när han får stå för det mesta i alla fall. För även hans eget projekt Major Lazer inkluderar en rad gästspel från artister och det är inga undantag på nya albumet ”Free the universe”. Uppföljaren är också precis lika mycket svettig nattklubb som debuten ”Guns don’t kill people… Major Lazer do”, men med mindre electro och desto mer renodlad dancehall.

Spåret ”Jessica” är en härlig fläkt i de annars rätt så hårda låtarna. Den kommer garanterat att ge fjärilar i magen på alla som är hängivna entusiaster av rocksteadymusikens giganter.

Något som också är härligt att ta del av igen är Diplo’s glimt i ögat samt hans sätt att ta fram nya sidor hos artister. För det blir aldrig någonsin tråkigt så länge han får ha ett finger med i musiken. Vilken musik det än gäller.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Britta Persson

If I was a band my name would be forevers (Selective Notes)

Betyg:

POP. En av årets smartaste produktioner, som skapt för att gå hem i radio de närmaste månaderna. Britta Persson mixar på sitt fjärde album riktigt trivsamma radioflirtar – jo ni kan tänka er engelskans ”guilty pleasures” – med sådant som känns lite mer alternativt avigt. Fleetwood Mac-fans kan säkert hitta hem i ”Time is you horse” medan singeln ”Baby no name” närmast låter som en uppdaterad Kim Wilde. Och så fortsätter plattan i stort sett hela vägen utan några som helst större svackor.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Bruce Springsteen

Collection 1973–2012 (Sony)

Betyg:

ROCK. Det finns egentligen inte mycket att säga om låtarna i sig. De förtjänar ett hedersomnämnande som låtar som förädlat rockhistorien på olika sätt. ”Born to run”, Thunder road”, ja ni vet.

Detta till trots, kan jag inte låta bli att förundras över den här typen av samlingsskivor. Det är en oerhört feg samling som slår in den öppnaste av dörrar. Att återigen samla Springsteens mest kända alster och släppa samlingen i Sverige, där Ullevi kan säljas ut 365 kvällar om året; det har gjorts tidigare och tillför ytterst lite.

Varför inte släppa en liveinspelning från sommarens Wrecking Ball-turne istället? Det vore åtminstone något nytt.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Terror

Live by the code (Victory Records)

Betyg:

HARDCORE. Det är dags att släpa sig upp från divansoffan. Konditionen måste vara på topp när Terror från Los Angeles släpper nytt. ”Live by the code” är hardcorekrigarnas femte album och det är tungt, svettigt och snabbt. Variation kan ni glömma, det Terror gör så otroligt bra är ilsken energi. Inget av skivans spår är längre än tre minuter och alla låtar handlar om exakt samma sak. Gemenskap, stå för den man är, vara äkta och att inte sälja sig. Terror radar upp exempel efter exempel och proklamerar med fradga i mungiporna att detta är hardcore. Jag vet inte hur det är med er, men jag köper det rakt av och känner hur muskelmassa och självkänsla ökar i takt med att musiken stormar fram som ett godståg utan bromsar. Jag inbillar mig åtminstone att det fungerar på det viset.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Charli XCX

True romance (Warner)

Betyg:

SYNTPOP. Blott 16 år började Charli XCX att spela in sitt eget album. Albumet blev aldrig kommersiellt distribuerat, men ändå lyckades den brittiska sångerskan att sprida hennes musik vind för våg. Fem år senare får hon äntligen sitt välförtjänta släpp av debuten ”True romance” och den kommer garanterat att agera ögonöppnare för potentiella fans. Mer avslappade låtar samsas med nattklubbskandidater tillsammans med Charli XCX’s sång som inte kan bli mer rätt för vad marknaden efterfrågar just nu. Albumet är bra, men lite väl mesigt och plastigt. Något saknas och möjligtvis är det den säkerhet som krävs för att göra musik som denna. Det ska dock bli intressant att se vad Charli XCX levererar i framtiden.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Lil Wayne

I am not a human being 2 (Universal)

Betyg:

HIP HOP. När Lil Wayne släppte ”Tha Carter III” var han störst, bäst och vackrast. Allt den sträva stämman frammanade blev till guld och världen lyssnade ivrigt. Det var då.

Musiken är nämligen inte särdeles intressant längre. Gangster- och vapenromantik (Lil Wayne har avtjänat 8 månader i fängelse för vapenbrott) samsas med sexuella eskapader på en skiva som verkar sakna egentlig ambition och skaparlust. Vad som räddar de smått pubertala och i mångt och mycket förlegade texterna är att det är få som kan rappa som Lil Wayne. Orden flyter på ett sätt som de flesta rappare bara kan drömma om och det är svårt att inte sjunka djupare in i verserna.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

The Knife

Shaking the habitual (Rabid/Border)

Betyg:

POP. Lika självklart framåtblickande och stilbildande som The Knife var i och med 2004 års ”Deep cuts” och 2007 års ”Silent shout”, lika oroväckande är det att Drejjer-duon nu verkar ha trasslat in sig i så många idéer att inget känns begripligt längre.

”Shaking the habitual” är, i allra högsta grad, exkluderande. Lyssnaren möts av brummande ljud, förvrängda röster och en rytm som är så undanskuffad att den inte påverkar nämnvärt. I ärlighetens namn verkar det som att bandet medvetet försöker dölja de tidigare så välformulerade orden till förmån för annat.

Visst finns det ljusglimtar. Inledande ”A tooth for an eye” har med sina intensiva, Afrikadoftande rytmer, en ljudbild som intresserar. Även den intensiva ”Networking” tåls att lyssna på både en och tre gånger. Men när den drygt 19(!) minuter långa ”Old dreams waiting to be realized” ebbar ut är det svårt att hitta ork till efterföljande spår.

På det stora hela känns detta som ett högtflygande konsthögskoleprojekt som aldrig riktigt träffar målet.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Miss Li

Wolves (National)

Betyg:

POP. Det här är faktiskt sjunde albumet sedan 2006 och då är ett par samlingar inte inräknade. Bonus på albumet är en cd med åtta låtar från ”Så mycket bättre”. Visst, känns Miss Li igen, men det verkar som om hon velat ta ett steg från det mest retrodoftande framför pianot. ”Spaceship” med sitt snygga synttema i refrängen är ett exempel på det, ”Sugar coma”, som är en postpunkig flirt med riffet i Blondies ”Atomic” ett annat. Sedan är det en helt okej låtpalett som dock inte överraskar särskilt även om vissa låttitlar som ”Dancin in the dark” och ”Happy birthday” känns väldigt slitna…

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Grande Roses

Disease (WIFE)

Betyg:

ROCK. Trots att Disease är Grande Roses debutalbum är bandet inga nybörjare. De har funnits i tio år och släppt fyra EP:s under den tiden. Kanske är det den mångåriga rutinen som gör debutalbumet så oerhört starkt? Para ihop Sisters of Mercy med Joy Division så blir resultatet en ganska bra beskrivning av Grande Roses. Kanske är det lite trist att beskriva bandet på det viset, men den kyliga svärta som Disease bjuder på är djupt rotad i den brittiska goth- och post-punken. En sak som däremot är säker är att det här kan vara årets svenska debutplatta. Sedan en sådan sak som att bandet fick sparken av storbolaget EMI just innan skivan skulle spelas in, men istället för att säcka ihop tog de saken i egna händer och släppte skivan ändå. Lika beundransvärt som albumet i sig.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Rubinstein Klezmer Project

Fiddler on the road (ARC/Naxos)

Betyg:

KLEZMER. Trion Rubinstein Klezmer Project har bara några år på nacken, den bildades 2011 av israeliske violinisten Ya’akov Rubinstein och norske pianisten Thomas Kolonomos, som sedan slog sig ihop med den unge dragspelsvirtuosen Almir Mescovic från Bosnien. De traditionella judiska spelmännen, ”klezmorim” var kända för sin spelskicklighet, och här kommer gruppen nära rötterna när de brakar på i högsta tempo. Samtidigt tycker jag mig höra lite för mycket spår av deras klassiska skolning, det känns ibland som de spelar efter noter. De har inte heller grävt djupt i arkiven utan de flesta låtarna hör till genrens allmängods. Resultatet blir en tekniskt imponerande klezmer men på viss bekostnad av känsla och spontanitet.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Ghost

Infestissumam (Loma Vista Recordings)

Betyg:

HEAVY METAL. Två och ett halvt år efter den storslagna debuten ”Opus eponymous” är allas favoritsatanister Ghost tillbaka med ett nytt album. ”Infestissumam” fortsätter i stort sett där föregångaren slutade. Retrodoftande heavy metal med mycket melodier. Det är svårt att inte förföras av Ghost. Fast där varje spår på ”Opus eponymous” var en hit i sin egen bemärkelse är spåren på uppföljaren inte alls lika slående. Visst, singelspåret ”Year Zero” är en djävulskt bra låt men det är ingen ny ”Ritual”. Kul är samtidigt att höra hur Ghost testar nya medel för att nå världsherravälde. De poppiga anslagen i ”Jigolo har megiddo” och ”Ghuleh/zombie queen” öppnar upp för en helt ny publik. Jag vill inte säga att jag är besviken på Ghost, men förhoppningsvis växer skivan till sig under de kommande månaderna.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Suicidal 
Tendencies

13 (Suicidal Records)

Betyg:

CROSSOVER THRASH. Ta fram din bandana, vik skärmen på din keps bakåt och mosha tills du stupar. Jag önskar att det var så jag kunde beskriva Suicidals Tendencies nya album med helt nytt material sedan år 2000. Sångaren Mike Muir är bandets enda kvarvarande medlem sedan starten 1981, och på samma sätt som dagens Guns N´ Roses känns Suicidal Tendencies som ett coverband. Ett coverband som skriver egna låtar. Visst, det är samma dumglada blandning av hardcore och thrash-metal som på bandets tidigare skivor. Bara tio gånger tröttare. Några ljusglimtar finns, exempelvis att versriffet i ”Living the fight” är snott rakt av från Black Flags klassiker ”Thirsty and miserable”, men på det stora hela är det tyvärr ganska slätstruket. Det blir inga fortkörningsböter med nya Suicidal Tendencies i bilstereon.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Daniel Gilbert

Nowadays Daniel can’t even sing (Gaphals)

Betyg:

ROCK. Popsveriges ständige sidekick Daniel Gilbert släpper nytt. Efter den underskattade ”New African sports” kommer så skivan som, enligt skivtiteln, ska visa att han inte längre kan sjunga. Men ack så fel. Likt sin kamrat Håkan Hellström uttrycker han mer känslor i en textrad om åldrande än vad hela Mello-startfältet gör på fem deltävlingar.

Det är mindre dist och mer finlir, slidegitarr och sjuttiotal än på den tidigare plattan. Från den swingiga ”Led 2”, via P3-poppiga ”Vipera Berus” till Neil Young:iga ”Bucket of glues” visar Gilbert prov på såväl variation som förmåga på gott låtsnickeri. Trots att de där riktigt knäckande låtarna saknas.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Petter

Början på allt (Baba Recordings/Sony)

Betyg:

HIP HOP. Om början innebär en tydligare flirt med popmusiken är det en välkommen nystart för Svensk hip hops gudfader. Melodierna är tydligare och relevanta, samarbetet med Daniel Adams Ray på ”Håll om mig” såväl snyggt som passande för skivan och produktionen känns som ett par steg framåt. På ”Alla vet” gästar Agnes, vilket funkar bättre än förväntat och tunga ”Fristad” är en personlig favorit. Kort sagt: mycket att glädjas åt.

Men det hade kunnat vara ännu bättre om fem av skivans femton spår lämnats därhän. I slutändan blir det nämligen lite för utdraget och utfyllnadsspåren gör slutintrycket lite mindre slagkraftigt.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

David Lindgren

Ignite the beat (EMI)

Betyg:

POP. Det händer mycket för Västerbottens egen Johnny Logan. Skivsläpp, Digiloo- och Ladies night-turné och eget barnprogram. Men det är som bekant bäst att smida medan järnet är varmt. Och med denna skiva i bagaget kan det bli än varmare den närmsta framtiden.

Det finns inte en låt på ”Ignite the beat” som saknar en syntexplosion som bygger upp mot ett fläskigt crescendo. Gillar man David Lindgrens två Mello-bidrag kommer man definitivt inte att bli besviken på något spår.

Måhända är skivan mer eller mindre befriad från variation. Efter ett par lyssningar känns det som om låtarna flyter ihop till ett pulserande minne från gårdagens dansgolvsbesök. Men i sin schlagerpop-kontext måste man uppskatta den professionella och välgjorda skiva som David Lindgren nu släpper. Det låter bättre än så gott som samtliga konkurrenter inom genren. Skivan innehåller i praktiken nio potentiella melodifestival­bidrag som samtliga skulle ha en bra chans. Det höll inte hela vägen i årets Mello, och frågan är om inte ”Move that thing” känns både ett och två snäpp vassare än ”Skyline”.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Bring me the 
horizon

Sempiternal (Sony Music)

Betyg:

METALCORE. Smörja. Det är det första ordet som min hjärna värker fram när jag lyssnar på Bring me the horizon. ”Can you feel my heart” heter första låten. Jag tänker inte svara direkt på den frågan. Men det jag kan säga är att det inte finns något hjärta i överproducerad, plastig och låtsashård hardcore. Modernt och rätt i tiden, säger ni. En illaluktande bajsmacka för dubstep-kids, säger jag. Egentligen gillar jag inte att vara den som verkar vara emot utveckling och förändring. Men missförstå mig inte, utveckling är något bra. Det här är bara inte någon bra utveckling. Bring me the horizon är ett perfekt exempel på när ett band blir ungefär som McDonalds. Mycket varumärke, sälj och vinst. Men inget som helst innehåll. Ett förhållningssätt som även spridit sig till tidigare oantastliga subkulturer. Urk.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Syket

Can you keep a secret? (Baseline Music/Columbia Records)

Betyg:

POP/ROCK. För två år sedan var Sykets framfart en öronöppnare för många. När den psykedeliska septetten från Umeå belönades med P3 guld-statyett för Årets pop var det nog många som utbrast: ”Syket? Vilka är det?”.

Debutplattan tog sex år att färdigställa och där fanns låtar från förr blandat med nytt. Nu är det nio nyskrivna låtar, vilket ger en mer sammanhållen slutprodukt. Detta gör skivan minde överraskande och omtumlande än debuten och som gör det svårare för de enskilda låtarna att sticka ut. De stora, luftiga, fjäderlätta ljudlandskapen virvlar fortfarande omkring den i bakvattnet placerade sången. Det är vackert så det förslår, men stundtals anonymare än jag hade önskat.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel