Edda Magnason (Caprice)
Först tänker jag Maia Hirasawa möter Björk. Sedan Tori Amos med en touch av Ane Brun. Därefter ger jag upp och konstaterar kort att skånska Edda Magnason (hennes pappa är från Island) är bland de intressantaste albumdebutanter jag har hört. Hon kastar sig utan vidare mellan jazz, klassiskt, pop och mer asiatiska tongångar. Och allt känns så självklart. Hon behärskar sitt piano väl och bildar ljudbilder som nästan mer kan beskrivas som konst än musikarrangemang. Det betyder inte att det är svårt att lyssna på. Hon har tvärtom ett utmärkt sinne för att väva melodier och hon äger en fängslande röst. Det enda som egentligen drar ner, som jag ser det, är vid de fåtal tillfällen hon utmanar Laleh om vem som är mest säregen. Men det är det lilla.
