Mamma, pappa, barn

Betyg:

Teater Scratch tar i sitt lilla format upp stora livsfrågor. För vad kan vara större än innehållet i relationer?

Mamma, pappa, barn är en blandning av komik och tragik. I två scener gör Charlotte Lindmark två olika roller. Den första som kommunalrådet Gunvor Nilsson vars självupptagna pladder innehåller en mängd ångestladdade frågor. Den andra som kursledaren Patrik eller KGB som han kallas.

Inledningsvis får publiken agera konferensdeltagare och ta del av kommunalrådets V-projekt. Det som ska ge glesbygden ökad befolkning och minska utflyttningen. Hemligheten är att alla gifta som inom fem år lyckats få minst två barn får en villa, Volvo och vovve av kommunen.

– Barn ska inte behöva bo i lägenhet" säger kommunalrådet Gunvor Nilsson (Charlotte Lindmark).

Inte heller är adoption eller homosexualitet godkänt. Allt ska vara egenproducerat i Piteå. Efter konferensen kommer hon hem till den tystlåtne, kuvade maken Kent (Dan Swärd).

Mönsterdrömmarna krackelerar. Osäkerhet och brister i självbilden stapplas på varandra i skickligt sammansatta svängningar. I lysande gestaltning växlar Charlotte Lindmark blixtsnabbt mellan sorg, naivitet, glädje, rädsla och gör det med briljans. Scenen lämnar oss i det exakta ögonblicket när allt rasar samman för kommunalrådet med de perfekta folkhemsdrömmarna.

Den andra delen börjar ungefär likadant som den förra. Publiken är nu kursdeltagare. Kursen ska lära män att uttrycka sina känslor. Kursledaren KGB (Charlotte Lindmark) har själv nyligen blivit övergiven av sin tjej. Han delar ut saker hon lämnat kvar; ett paket bindor, trädgårdsredskap.

I första delen fungerar övertydlighetens satir. Det gör den inte i den andra. Där är schablongränsen alltför nära. Första aktens styrka och kvarlämnade frågor tar tyvärr ut den andra, svagare delen, och gör budskapet luddigt, trots Charlottes lysande gestaltningsförmåga.