Nils Landgren, Skellefteå Musikkår, Piteå Blåsorkester samt studiomusiker från Musikhögskolan i Piteå. Anderstorpssalen, söndag.
Stående ovationer. Det är det bästa betyget en artist kan få. Och det råder ingen tvekan om att mannen med den röda trombonen, Nils Landgren, förtjänar det.
Det är Skellefteå Musikkår och Piteå Blåsorkester som har bjudit in Nils Landgren för två spelningar i respektive städer – en miniturné som avslutades i Anderstorpssalen i går. Två orkestrar plus ett antal studiomusiker från Musikhögskolan i Piteå innebär runt 65 personer på scen, och tro mig när jag säger att det är en mäktig känsla att lyssna till. Lägg då på en virtuos som Nils Landgren på det och man tappar andan till och från.
Repertoaren är publikfriande (inget fel med det) och bjuder på en varierande samling låtar: Duke Ellingtons softjazziga ”I got it bad (and that ain’t good)”, Gershwins ”How long has this been going on” och stämningsfulla ”A child is born” av Thad Jones slåss mot popklassiker som Beatles ”Day tripper” och Abbas ”Super trouper”. Det pompösa och minst sagt actionfyllda temat till den animerade ”The Incredibles” ställs mot Jan Johansson-förknippade ”Lapp-Nils polska” och en klassisk spiritual som ”Go tell it to the mountain”.
Med andra ord är kontrasterna gigantiska – men man tummar aldrig på kvaliteten och man är inte rädd för utmaningar. I synnerhet nyss nämnda ”The Incredibles”, som måste vara ett avancerat stycke, är ett bevis för det.
Efter pausen genomför Landgren några låtar med studiomusikerna och passar på att presentera en solist för Skellefteå – Aida Jabbari är ett namn att lägga på minnet. Förvisso har Landgren själv en schysst pipa, men i det här fallet får han se sig slagen.
Han behöver emellertid inte känna sig hotad och är genomgående trygg på scenen – och mycket humoristisk visar det sig. Som under extranumren vilka inleds med en soloversion av ”Ack Värmland du sköna” som övergår i ett rockmedley där människan lyckas spela flerstämmigt, och, som det inte vore nog, samtidigt plockar i sär trombonen bit för bit tills han bara spelar med munstycket! Grymt!
En stark musikupplevelse, alltså. Men frågan är om inte den stora snackisen blir att ”Säcken” satt i publiken och diggade med.
