Recension av ”Mörkrets alla färger” av Peter Robinson.
Först hittas en hängd man, sedan en ihjälslagen. De kände varandra. Älskade varandra. Var ett homosexuellt par.
Den ene tycks ha slagit ihjäl den andre och sedan tagit sitt eget liv.
Men i så fall: Varför?
Alan Banks undrar. Annie Cabbot undrar. Finns det möjligen något annat och större bakom?
Jo, det gör det och utan att berätta för mycket: I ”Mörkrets alla färger” berättar Peter Robinson en historia som inte bara blir ett fall för polisen.
Den är spännande, absolut. Men intressantare är ändå följetongen om Alan och Annie, numera överkommissarie respektive kommissarie. En gång var de också ett par och någonstans finns där fortfarande en spänning.
Hur kul tycker Annie det är att Alan fått ihop det med den fagra Sophia
Och hur konstigt tycker man som läsare det är att en polisa kan bränna 130 pund på en lunch och att någon jämsides med ett så kopiöst vardagsdrickande kan sköta ett jobb?
Alan och Annie misstänker att allt inte är vad det synes vara och tror någon att det gör dem populärare hos deras överordnade?
Den historien känns sannerligen igen, och när M16 kommer in i bilden fattas bara Bond, men vad betyder några slitna grepp när resten är smart och fyndigt?
