Kunde varit värre. Mycket värre!

Kommer du ihåg ”City slickers”? Billy Chrystals resignerade rollfigur? Pappan som innan han beslöt sig för att rida ut på jakt efter det förlorade leendet besökte sin sons skola för att berätta om vad han gjorde på jobbet?

Spårade ur i medelålders uppgivenhet.

”Du jobbar och jobbar och så fyller du 40 och genomgår en mindre operation och så går det tio år och det är dags för en större operation och …”

”Minor operation”. ”Major operation”.

Så får man en aula full av tioåringar att tappa sugen.

Men man kan också se livet från den ljusa sidan. Glädjas över att ingreppen fortfarande är sådana de är.

Minor operations.

Förra gången: En armbåge. Nu: Ett knä. Trasig menisk. Tycktes bli bättre och bättre. Blev plötsligt sämre. Mycket sämre.

Men det kunde ha varit värre. Mycket värre.

Det kunde ha varit korsbandet. Pratade med en 16-årig fotbollsspelare på rehabträning. Han har väntat ett och ett halvt år på att lappa ihop korsbanden. Länge sedan han syntes på gymmet. Har väl gett upp.

Man kunde ha jobbat på ett företag utan privatvårdsförsäkring. Fått vänta tills det andra, dubbelarbetande knät, blivit ännu mer överansträngt.

Nu gungar bara takplattorna.

Nu vaknar man, tre kvart senare, upp bara aningen skamsen. Kolla: En blå och en svart strumpa. Måtte ha varit mörkt i morse.

Narkosläkaren och kirurgen skrattade väl i kör.

Sånt får man ta. Det kunde ha varit mycket värre.

Man kunde ha varit ensamkommande flyktingbarn i Vellinge, undrande över varför den skånska mobben tycker så illa om en, varför de demonstrerar och tänder brasor utanför flyktinghemmet, och okunnig om att det i Övertorneå ser kapitalt annorlunda ut.

Man kunde ha vuxit upp intill en soptipp i Chile, drabbats av allehanda defekter och undrat hur det kan komma sig att Boliden inte känner ett uns ansvar, inte ens moraliskt, samtidigt som dess förre miljöchef gråter i tv över den sorg och det ansvar han känner.

Nu får man skinkmackor, youghurt, te och saft på sängen – himlasänt efter 20 timmars fasta – och reser sig sedan, stödjer på benet utan att det tar det minsta ont och låter sig skjutsas hem till ännu mer mat.

Nu känner man sig inte riktigt lika tuff som snickaren vars knä låste sig, som akutopererades och samma eftermiddag gick tillbaka till jobbet. Inte i samma division som skidåkaren på motionsmilen, nyss knäopererad även han.

Sa han ”för två dagar sedan”?

Men nu känner man sig ändå tämligen snart tillräckligt pigg för att bli irriterad över att helgen går utan att man kan göra ett vettigt handtag och över att det är så svårt att duscha utan att blöta ner knäet. Tillräckligt uttråkad för att se ”Fyra bröllop och en begravning” för elfte gången.

Och nu får man perspektiv på sin situation när DN:s sportkrönikör berättar om kollegan, han som han sprang ikapp med efter friidrotts-VM:s avslutningsfest, han som nyss dött i cancer, och om sin egen tumör, godartad men dock, som han samma dag Lagerbäck gjorde sin sista landskamp fick veta måste opereras bort, bums.

Det kunde ha varit värre.

Mycket värre.