Förtrollerskan från Florens

Betyg:

Det är 1500-tal och i Indien härskar stormogulen Akbar med oinskränkt makt. Han får besök av en rågblond yngling från Florens, en riktig äventyrare, som utger sig för att vara drottning Elizabeth av Englands sändebud. Han påstår att han heter Mogor dell´ Amore och har något verkligt sensationellt att berätta. Men kan man verkligen lita på en västerlänning klädd i rutiga kläder?

Mogor dell´ Amores berättelse är en av de viktigaste, men bara en av många berättelser i berättelsen i Salman Rushdies brokiga och färgstarka roman. Det är tydligt att Rushdie låtit sig inspireras av ”Tusen och en natt” och resultatet är lite som en Harry Potter för vuxna. Det är ett fyrverkeri av magisk realism som aldrig vill ta slut.

Handlingen utspelar sig delvis i Florens, där vi får följa tre unga män som lever loppan i en stad som framställs som en blandning av Eden och Sodom. Det finns bordeller och lyckliga horor överallt, vilket förefaller vara ett exempel på frisinne. Stormogulen har också en stor aptit på sex, men hans favorithustru är en produkt av hans fantasi, en vrålsexig låtsaskompis skulle man kunna säga.

Förutom en fiktiv hustru som är ganska verklig, möter vi en målare som försvinner in i en av sina tavlor, berättelser vars karaktärer får liv, magiker, trollkarlar, charmiga lurendrejare och bedragare, drakar, demoner och andra vidunder. Och en väldig massa speglar och anspelningar på speglar. Florens och mogulens rike är som speglar av varandra. Öst är öst och väst är väst, men ibland är de ganska lika. Vi människor är trots allt väldigt lika tycks Rushdie vilja säga, ungefär hundra gånger på hundra olika sätt.

Romanen är som en strid ström av variationer på Rushdies välkända motsatspar: fakta och fiktion, tro och vetenskap, fanatism och tolerans, skarpa gränser och gränsöverskridanden, dröm och verklighet samt, inte minst, nämnda öst och väst.

Akbar framställs som en grym men älskvärd och upplyst despot, men Rushdies alter ego är tveklöst Mogor dell´ Amore. Han är en ganska tvivelaktig person, men en slags kärleksapostel och en fantastisk berättare som vågar utmana makten och ingrodda fördomar.

Det är sorgligt men sant, Salman Rushdies romaner blir bara mer och mer förutsägbara. Stilen blir mer och mer manierad och samma idéinnehåll tröskas om i det oändliga. I mycket små doser är ”Förtrollerskan från Florence” underhållande, korta partier påminner om Rushdies forna storhet, men den är oerhört rörig och trögläst.

I slutet av romanen finns en bibliografi, en uppsättning titlar på böcker om 1500-talets Florens och stormogulen Akbars hov samt dåtida folksagor, fabler och sägner. Det verkar snarare som om Rushdie har klippt och klistrat lite ur dessa källor och strött ut valda delar i ramberättelsen, än att han har ansträngt sig för att få berättelsen att hänga ihop ordentligt. ”Förtrollerskan från Florens” var säkert rolig att skriva, men är Rushdies allra sämsta roman.

Ola Wihlke