Den förlorade symbolen (Albert Bonniers förlag)
Jag vet knappast någon bok som fått så mycket förhandspublicitet som ”Den förlorade symbolen”. Det är kanske inte att undra på med tanke på att det här är den första bok som Dan Brown skrivit efter ”Da Vinci-koden”.
Självfallet är hantverket gediget. Robert Langdon åker till huvudstaden Washington D.C. i tron att han ska hålla en föreläsning. Hans vän Peter Salomon visar sig ha blivit kidnappad och dessutom fått sin hand avhuggen, vilket besökare vid Capitolium snart blir varse.
Sedan kommer mystiken och symboliken – och frimurarna. I stort sett alla män som byggde USA visar sig ha varit frimurare och byggt in dess symbolism i de klassiska monumenten i den amerikanska huvudstaden.
Någonstans ska det också finnas en källa till en allomfattande visdom. Den är inte bara en galen mördare intresserad av…
Dan Brown är duktig på att bygga upp spänningen och läsaren får också ett par rejäla överraskningar.
Mycket känns dock igen från John Grishams genombrott i det tidiga 1990-talet. En författare bygger upp ett tydligt mönster i sina böcker som han vet fungerar hos en bred publik, som dock riskerar att tröttna snabbt.
Igenkännandet kan både vara en styrka och en svaghet.
