Jag måste erkänna att jag är stum av förvåning över att blicka ut över en slutsåld Nordanåteater mindre än en timme efter att Skellefteå AIK vunnit över Modo.
Det sker verkligen inte varje dag, men det är en fröjd att bevittna och det ger en hopp om kulturintresset i stan.
Vad som dragit hit folk är möjligheten att få se en minst sagt annorlunda och ytterst spännande kombination: Kammarkören goes rock.
Från den första stund de äntrar scenen lever de upp till temat – inte minst dirigent Leif Åkesson som kvällen till ära är iförd ett par jeans och ett svart linne.
Så börjar kören ljuda och det råder ingen tvekan om att det är Paul McCartneys klassiska baslinje till ”Come Together”. Och så är allt igång. Kören har lyckats fånga alla instrument ur originalet och låter nu rösterna imitera dessa på ett fantasifullt sätt. Det är onekligen imponerande och riktigt lustigt att höra, för även om man inte förknippar kammarkören med komik är det en stor portion humor inblandat. Inte alls pajasaktigt, bara humoristiskt.
Min enda invändning så långt är att ledsången är svag. Det finns en obalans som tyvärr inte riktigt kommer till rätta under hela konserten och som blir tydligare när kören förstärks av ett rockband bestående av basisten Stefan Vidmark, gitarristen Christoffer Strand och trummisen Micke Israelsson (som i sin tur spelar på ett digitalt trumset vars cymbaler inte riktigt kommer fram).
Men det är idel duktiga musiker och jag betvivlar att publiken i stort sitter och analyserar ljudbilden fullt så mycket som jag – de njuter av upplevelsen och gör det med all rätt.
Örhänge efter örhänge plockas fram. En del känns ganska givna som ”Final Countdown”, ”Livin’ On A Prayer” och ”Bohemian Rhapsody”. Men mycket överraskar också. Jag hade inte drömt om att få höra ”Helplessly Hoping” av Crosby, Stills & Nash, exempelvis.
Kul. Men samtidigt ifrågasätter jag definitionen av rock – Stings ”Fields of Gold” i en kraftigt Eva Cassidy-inspirerad version är väldigt sympatisk och vacker att lyssna på, men känns inte särskilt mycket ”rock”. Samma sak gäller Beatles-medleyt med ”Blackbird” och ”I Will”. Och jag hävdar bestämt att Thomas Ledin och ”Hon gör allt för att göra mig lycklig” inte är rock. Han kanske vill verka vara rock, kanske klär sig som det och lyckas lura en del, men han är inte rock.
Allt är emellertid förlåtet när ”God Only Knows” ljuder över lokalen (nä, det är inte särskilt rockigt det heller, mer jazzigt i körens version, men det är en av världens bästa låtar och erkänt komplicerad. Det ger pluspoäng i min värld!).
Den drygt timslånga konserten bjuder på mängder av bra låtar (min personliga favorit är ”Life On Mars”), en hel del roliga arrangemang och en insikt om att Simon Åkesson som agerar solist, keyboardist och kraftfull tenor är en sanslöst bra musiker med en omfattande och mångsidig röst.
Över huvud taget är det en läcker upplevelse att bevittna konserten och jag hoppas innerligt att det inte är sista gången Kammarkören vågar sig ut på okänt vatten.
Men ett tips till nästa gång: alla rockband med självaktning vet att publiken vill ha extranummer – det är grundläggande.
