Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook

Takida

The Darker Instinct (Universal)

Betyg:

Takida har med "Curly Sue" levererat en av decenniets största hitlåtar som kommer att bli given i mängder av samlingar årtionden framåt. När nu Takida är åter med ett nytt album så är det mest som väntat från landet "lagom", en väldigt mellanmjölkig variant av grunge light. Jag har svårt att förstå varför man väljer det här om man inte köpt soundtracket till "Singles" eller Pearl Jams "Ten" först. Men ingen kan ta ifrån Takida att de lär kunna leverera Tracks-hitar än en gång. Powerballaden "The Things We Owe" är den jag tror mest på.

Publicerad 2009-09-02 av:
Per Strömbro
per.strombro@norran.se

autopsy-tourniquets-hacksaws-and-graves-620x624

Autopsy

Tourniquets, hacksaws and graves (Peaceville)

Betyg:

DEATH METAL. Tänk ändå. Mindre än ett år har passerat sedan Autopsy värkte ur sig fullpoängaren ”The headless ritual” och redan nu är en uppföljare här för att hemsöka moralister och veklingar långt in på småtimmarna. Hur hinner de med riktigt? Att de orkar? Det är givetvis bara en dåre som klagar. ”Tourniquets, hacksaws and graves” fortsätter utan nåd exakt där föregångarens sista ton tystnade. Riktig ful dödsmetall som den låter när porrskadade och videovåldsdyrkande amerikanska män i medelåldern låser in sig i en smutsig replokal och för oväsen.Med titlar som ”King of flesh ripped”, ”The Howling dead”, och ”After the cutting” samt gitarr- och elbaskonst på stenåldersnivå kan inget gå fel. Och sjungande trummisen Chris Reifert låter fortfarande precis så mentalt störd som det är möjligt utan att bli inlåst på riktigt. Samtidigt som han spelar trummor som en gud. Det är egentligen bara den korta tiden mellan bandets släpp som gör att ”Tourniquets, hacksaws and graves” inte får full pott. Ingen abstinens har hunnit uppstå på så kort tid.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 23 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
aria

Vegard Landaas/Anders Eidsten Dahl

Aria (Lawo Classics (import))

Betyg:

KLASSISKT. Det är omöjligt att inte tänka på bröderna Nordwall – Peter på saxofon och Ulf på piano och orgel – och deras konserter i och omkring Skellefteå när cd:n ”Aria” åker in i skivspelaren. Men här heter inte musikerna Peter och Ulf Nordwall utan Vegard Landaas (saxofon) och Anders Eidsten Dahl (orgel) – och då befinner vi oss på en helt annan musikalisk nivå. Ofta förknippas ordet aria med solosång i olika tappningar, men det har också en vidare innebörd, en beteckning på vackra, uttrycksfulla melodier. Och vackert är det, och uttrycksfullt är det, hela vägen från 1600-talskompositören Alessandro Marcello via 1800-talskompositörerna Edvard Grieg och Oskar Lindberg till vår egen tids Ennio Morricone (”Gabriels oboe” från Roland Joffés film ”The Mission”) och svenske Rolf Wallin. En hel del av materialet är välkänt, annat mindre känt. Det är snyggt och välpolerat, lagom tillbakalutat, utan att för den skull bli inställsamt. Man får en bestämd känsla av att det är kyrkomusik. Norska Lawo Classics har ingen distribution i Sverige, men deras cd-skivor brukar finnas på onlinemusiktjänster som Spotify.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 23 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
passa

Lili Araujo & Gustav Lundgren

Passageiros (Lundgren Music (Plugged Music))

Betyg:

SAMBA/BOSSA NOVA. Gitarristen Gustav Lundgren är en musiker som till synes helt obesvärat hoppar mellan olika genre; den ena dagen storbandsjazz (Stockholm Swing All Stars), den andra kammarjazz (Trio Legacy), den tredje romsk jazz a là Django Reinhardt och den fjärde, som här, brasilianska tongångar. På den senaste skivan ”Passageiros” samarbetar han med brasilianska sångerskan Lili Araujo. En svensk gitarrist, en brasiliansk sångerska (dock numera bosatt i Wien), musiken är komponerad i Thailand, Lili Araujos texter är på portugisiska och skivan slutligen inspelad i Rio de Janeiro. Internationellt så det räcker till, men det var säkerligen också själva tanken, eftersom skivtiteln refererar till alla flygresor som dagens internationella artister gör. Nu är jag ingen expert på samba, bossa nova och annan musik med rötterna i Brasilien, men i mina öron låter Gustavs kompositioner (några skrivna tillsammans med Lili Araujo) oerhört genuina och äkta. Ett antal eminenta brasilianska musiker ser till att den rätta känslan infinner sig. Det blir tummen upp för ytterligare en av Gustav Lundgrens cd-skivor.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 23 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
plague-vendor-free-to-eat

Plague Vendor

Free to eat (Epitaph/Playground)

Betyg:

ROCK/PUNK. Det är svårt att beskriva Californiabördiga Plauge Vendors debutskiva som annat än hård, snabb och aggressiv. Med tio låtar som sammanlagt klockar in på dryga 17 minuter och med ett driv som påminner om ett speedat och punkigt The Strokes är det lätt att tycka om detta.

”Cursed love, hexed lust” är som att kliva in i en nedsliten replokal och lyssna på hur fyra unga män försöker kräma ut det absolut sista ur sina instrument, låta hur det låta vill. Detsamma gäller för flertalet av låtarna. Och däri ligger även begränsningen. Att spela högt och snabbt blir snabbt monotont och det är vad som sker efter ett par lyssningar. Ett par avbrott i larmet hade gjort helheten så mycket intressantare.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Torsdag 17 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
weiss

Chuck E. Weiss

Red beans and Weiss (Anti/Playground)

Betyg:

ROCK/BLUES. Chuck E. Weiss’ Tom Waits-komplex lyser tydligt skivan igenom. Men att laborera med (o)ljud och stoltsera med en skrovlig röst som halstablettföretaget Vicks borde använda sig av som innan-exempel i sin nästa reklamkampanj räcker inte riktigt hela vägen. För trots att den dova bluesen gungar skönt är det förvånansvärt lite som blir sagt eller uttryckt på vägen fram till skivans slut.

Man får leta lite grann för att hitta guldkorn i den grötiga och inte särskilt varierande ljudbilden, men ”Bomb the tracks” och Stones-svängiga ”Exile on main street blues” är i alla fall två spår som man minns efteråt.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Torsdag 17 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
triptykon-melana-chasmata-800x800

Triptykon

Melana Chasmata (Century Media Records)

Betyg:

METAL. Schweiz äldsta emo, Tomas Gabriel Fischer, är tillbaka med Celtic Frost-avkomman Triptykons andra album. ”Melana Chasmata” fortsätter i samma stil som föregångaren ”Eparistera Daimones”, som i sin tur var en ganska rak fortsättning på sista Celtic Frost-albumet ”Monotheist”. Inte helt fel, men den goth-kryddade tunga metal som bandet matar ur sig känns inte så kusligt spännande. Visst, inledande ”Tree of suffocating souls” och senare ”Altar of deceit” – komplett med Fischers karaktäristiska ”Uh!”-läte – är riktigt trevliga. Men resterande är inte direkt minnesvärda. Eller, jo. Det hysteriska snyftande och gnällande som återfinns i ”In the sleep of death” är sanslöst roligt. Det är inte ett bra betyg. Schweiz äldsta emo, som sagt.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Torsdag 17 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
the-amazing-snakeheads

The Amazing Snakeheads

Amphetamine ballads (Domino Recording Co.)

Betyg:

ROCK. Från Glasgow i Skottland kommer bråkstakarna i The Amazing Snakeheads. Det är lätt att vara fördomsfull, men efter en genomlyssning av ”Amphetamine ballads” är jag övertygad om att en sned blick mot någon av trions medlemmar slutar med ett uppvaknande på närmaste akutmottagning med en kniv i låret och utslagna tänder. Det värsta av allt är att det i sammanhanget är något bra. Bandets primitiva och kolsvarta rakbladsrock luktar rått av blod, våld och spritfyllda nätter. Som ett lite modernare The Stooges ungefär. Fast ännu styggare. Och utan miljontals dollar på banken. Allt detta inramas med en ljudbild som är medvetet kylig och tunn. Lagom lågbudget utan att låta skräpigt, helt enkelt.

”I’m a vampire”, ”Swamp song” och singelspåret ”Here it comes again” kommer vara soundtrack till många långa nätter under 2014. Och en sådan sak som att ett av albumets bästa spår heter ”Where is my knife?” höjer en redan hög puls ytterligare.

Ibland dyker det upp band från ingenstans som griper tag i, slår omkull och vänder upp och ned på ens lilla värld. The Amazing Snakeheads är ett sådant band. Missa inte!

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Torsdag 17 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
matilda

Matilda Mörk

Matilda Mörk (Ladybird (Naxos))

Betyg:

JAZZ. Att ha Monica Zetterlund som en av sina förebilder förpliktigar naturligtvis. Det har Matilda Mörk, skådespelare och jazzsångerska. Cd-debuten med ”Rastlös” (2011) följs upp av ett självbetitlat album. Trots hjälp av goda musiker som Gustav Lundgren, gitarr, Fredrik Hermansson, piano, och Kristian Lind, bas, (med gästartister) är det texterna som står i centrum, små och lite större berättelser om hur mycket det är som kan gå fel i relationen mellan två människor. Musiken pendlar mellan folkton, swing och lite brasilianska bossatongångar. Bland alla originalkompositioner har Jerome Kerns ”I Won’t Dance” (ursprungligen skriven för Londonmusikalen ”Three Sisters”, 1934) smugit sig in. Matilda Mörk är en kompetent jazzsångerska, hon sjunger dämpat, återhållsamt, med både musikalitet och sensualitet. Men precis som på ”Rastlös” är det lite profillös, det är inte en sångerska som sticker ut. Så trots goda intentioner har hennes nya cd svårt att lyfta från kategorin ”skön bakgrundsmusik”. Men ett par spår sticker ut: Gustav Lundgrens ”New York” och ”Nästa dag” och nyss nämnda ”I Won’t Dance”.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Torsdag 17 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
portico

The Mary Onettes

Portico (Labrador)

Betyg:

POP. Tidigare har The Mary Onettes varit ett band som hållit tillbaka med skivsläppen. En skiva var fjärde eller vartannat år är vad fansen fått hålla sig till godo med. Så desto trevligare är det att bandet, som släppte sin tredje fullängdare ”Hit the waves” förra året, är redan tillbaka med ett släpp. Denna gång med minialbumet ”Portico”. En skiva som fortsätter där förra skivan slutade med mycket fluff och desto mer synt. Samtidigt har bandet också gått tillbaka till sina rötter från de två tidigare släppen då melankolin är tillbaka och när det gäller just The Mary Onettes är det alltid ett säkert kort. Desto tristare är det att bandet fortfarande står och väger mellan det melankoliska och slätstrukna med jämna mellanrum. Vissa låtar kommer aldrig att fastna medan andra, som exempelvis inledningsspåret ”Silence is a gun”, är kusligt bra.

EMILIE SJÖLUND

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
off

Off!

Wasted years (Vice Records)

Betyg:

HARDCORE. Förra året blommade en infekterad strid ut mellan gitarristen Greg Ginn – grundare av legendariska hardcore-pionjärerna Black Flag samt ökänd bråkstake och surpuppa – och Black Flags forna medlemmar ut. Greg Ginn återförenade Black Flag med nya musiker samtidigt som några andra av bandets tidigare medlemmar bildade Flag för att också spela Black Flag-låtar. Snurrigt? Jo, tack. Och mitt i denna smet har Keith Morris – Black Flags första sångare, senare i Circle Jerks och nu också i Flag – spelat in ett tredje album med sitt band Off!.

”Wasted years” låter som väntat som en ganska exakt blandning av tidigare nämnda Black Flag och Circle Jerks. Keith Morris gormar inlevelsefullt om det amerikanska samhället och om de vardagsproblem man kan tänka sig att en 58-åring som dricker lite för mycket har. Allt över simpla men sylvassa riff och frenetiskt trumspel. Detta är hardcore för dem som gillar hardcore. Men det som imponerar mest är egentligen inte hur det låter utan hur otroligt mycket energi som verkar finnas kvar i Off! trots att hög ålder och rättegångar borde tagit ut sin rätt.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
blacklabelcatacombscover

Black Label Society

Catacombs of the black vatican (Mascot music­ productions)

Betyg:

HÅRDROCK. Hårdhudade gitarristen Zakk Wylde stormade in på hårdrocksscenen i slutet av 1980-talet som gitarrist i Ozzy Osbournes soloband. Med det egna solobandet Black Label Society har han nu nått fram till album nummer nio. ”Catacombs of the black vatican” bjuder inte på några större överraskningar utan fortsätter med samma hårda rock som tidigare. Det låter som en blandning mellan tidiga Black Sabbath och Ozzy Osbourne soloplattor med några lättare ballader som utfyllnad. Något som dock aldrig slutar förvåna är hur Zakk Wylde stundvis sjunger väldigt likt tidigare nämnda Ozzy Osbourne. För den som är sugen på riff, solon och musiker som ser ut att vara hämtade från ett kriminellt motorcyklistgäng rekommenderas ”Catacombs of the black vatican”.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
jutbring

Per Störby Jutbring

Dance of the Diaper Fairy (Hoob Records (Border))

Betyg:

JAZZ. Det här har jag hört förut. Det var första tanken som flög genom huvudet när Per Störby Jutbrings cd ”Dance of the Diaper Fairy” åkte in i skivspelaren. Namnen dök upp ett efter ett: Philip Glass, Arvo Pärt, Michael Nyman (han som skrivit filmmusiken till många av Peter Greenaways filmer och Jane Campions ”Pianot”) och Penguin Café Orchestra. Du som kan din minimalism och brittisk rockhistoria (av det mer obskyra slaget) borde kunna bilda dig en ganska bra uppfattning om hur det låter. Per Störby Jutbring är ett namn som brukar dyka upp här och där, han har rest världen runt med sitt band New Tide Orquestra, medverkat som kompositör, producent och musiker på ett 50-tal album och singlar, skrivit massor av film- och teatermusik, bland annat till ”Searching for Sugerman” och levererat pophits under pseudonymerna Pearl Fiction och Zeigeist. Men här bjuder han på vacker och lättlyssnad pianomusik, monoton och melankolisk, ibland förstärkt med violin och cello. Musik som är angenäm, vacker för stunden, men som i avsaknad av större originalitet inte gör något bestående intryck.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
weinberg

Mieczyslaw Weinberg: Sonat nr 3 op 126; Trio op 48; Sonatina op 46, Concertino op 42; Symfoni nr 10 op 98

Kremerata Baltica, Gidon Kremer, violin (ECM New Series (Naxos))

Betyg:

KLASSISKT. Den polsk-ryske kompositören Mieczyslaw Weinberg (1919–1996) levde ett helt liv i skuggan av Prokofjev och Sjostakovitj. Det är först på senare år som hans musik börjat spelas, och spelas in, på allvar. Weinberg föddes i Warszawa av judiska föräldrar, flydde till Sovjetunionen vid krigsutbrottet för att aldrig återvända. Stora delar av hans familj mördades under Förintelsen. Men livet i Sovjetunionen, i Minsk dit han flyttade, var inte enkelt, han gjorde sig ovän med regimen och det sägs att det endast var ett ingripande från Sjostakovitj som gjorde att han blev rehabiliterad i stället för arkebuserad. På den här dubbel-cd:n med Kremerata Baltica – under ledning av violinisten Gidon Kremer – finns tre kammarmusikverk och två orkesterverk. Vid sin död lämnade Weinberg en enorm produktion efter sig, och det är som Kremer antyder i texthäftet, att allt håller inte högsta kvalitet. Störst intryck gör hans tredje violinsonat, komponerad 1979, utmärkt spelad av Kremer, med både engagemang och intensitet. Weinberg är en kompositör som förtjänar det senkomna erkännande han aldrig fick under sin livstid.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 09 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
hadal_zone_express

Märvel

Hadal Zone Express (Märvel & Killer Cobra Records)

Betyg:

ROCK. Linköpingsbandet Märvel startade när de tre bandmedlemmarna var utbytesstudenter i Colorado år 2002. Med maskerade superhjältealias har bandet fräst fram fartfylld rock ’n’ roll i samma skola som Kiss, Hellacopters och Turbonegro sedan dess. Fjärde given ”Hadal zone express” är mer av samma vara. Det tåg som pryder skivomslaget beskriver väl bandets musik. Pang på, rakt på sak, inget krångel. Men det betyder inte att det inte finns nyanser. Stundvis stryper Märvel bränsletillförseln och tar ned tempot, som i utsökta avslutningsspåret ”Forgettable”. I övrigt är det inledande ”Baptism”, ”Until the sun comes to wake” och singelspåret ”Remember” som höjer pulsen mest. Märvel kan nog hjälpa de som fortfarande sörjer Hellacopters tillbaka till ett värdigt liv.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
sabbath-assembly-quaternity-artwork

Sabbath Assembly

Quaternity (Svart Records)

Betyg:

OCKULT FOLKMUSIK. Det amerikanska bandet Sabbath Assembly är medlemmar i den religiösa kulten The process church of final judgement. Samma kult som massmördaren Charles Manson en gång i tiden tillhörde. I korthet är deras budskap att lycka och frihet nås genom likvärdigt dyrkande av både Gud och satan. Tro’t den som vill, men Sabbath Assembly tar det på största allvar. ”Quaternity” är bandets tredje album sedan starten 2009. Tyvärr är albumet bandets svagaste. I Synnerhet debuten ”Restored to one” med sin blandning av 1960-talspop och rock och religiös fanatism är ohyggligt mycket bättre än ”Quaternity”. Nu spelar bandet istället en slags platt folkmusik med gitarr och sång i centrum. Det är stundvis stämningsfullt, men i längden blir allt en smet av mässande och gitarrplinkande.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
landgren

Nils Landgren

Eternal Beauty (ACT (Naxos))

Betyg:

JAZZ. Det är skillnad på smörsångare och smörsångare. Det finns de som aldrig borde gått in i en skivstudio, första namnet som dyker upp är Julio Iglesias. Sedan finns det de som borde ha gjort det lite oftare, typ Dean Martin. Trombonisten och här (smör)sångaren Nils Landgren tillhör den senare kategorin. På nya cd:n Eternal Beauty blandar han och ger, det handlar om musik som på olika sätt speglar hans egen känslovärld. Samtidigt är det en hyllningsplatta till vännen och kollegan Esbjörn Svensson. Titelspåret, den oändligt vackra balladen Eternal Beauty, har pianisten Michael Wollny skrivit tillsammans med Esbjörns änka Eva Svensson (text). Flertalet som uppnått undertecknads ålder känner säkerligen igen Green Fields som Gunnar Wiklunds megahit Minns du den sommar. Men här finns också musik av James Taylor, Brenda Russel, George Harrison och många andra. Lisa Nilsson dyker upp på ett av spåren. Gillar du Nils Landgrens speciella sätt att sjunga på så är det här utan tvekan en platta för dig. Det är så där genomtrevligt som bara en cd med en riktigt bra smörsångare kan vara.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
norrbottem

Norrbotten NEO: New Sweden: Diptychon

Norrbotten NEO, Petter Sundkvist, dirigent (Studio Acusticum)

Betyg:

KLASSISKT. Nutida musik är sällan lättillgänglig. Bäst brukar den göra sig live. Norrbotten NEO har de senaste åren satsat på en årlig konsertproduktion med nutida svensk musik. De flesta verken är beställningsverk, skrivna direkt för Norrbotten NEO, mer eller mindre en nödvändighet med tanke på besättningen: flöjt, klarinett, slagverk, piano och stråktrio. Vill man så kan man kanske säga att deras nya cd ”New Sweden: Diptychon” är ”the best of” ovan nämnda konsertserie. Musik av André Chini, Madeleine Isaksson, Anders Eliasson, B Tommy Andersson, Pär Lindgren och Per Mårtensson. Det vill säga några av Sveriges mest inflytelserika och framgångsrika nutida tonsättare. Ett av verken sticker ut från den raffinerade (och avancerade) klangvärld som målas upp av Chini, Mårtensson och Isaksson, och det är B Tommy Anderssons ”The Secrets of Eros”, en meditation över Gustav Mahler, som ibland för tankarna i riktning mot den senare Bo Nilsson och hans melodiska skönhet. Och även om nutida musik sällan är lättillgängligt, så kan det vara exemplariskt spelad, som i fallet med Norrbotten NEO.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
url

Martina McBride

Everlasting (Kobalt Services)

ROCK/COUNTRY. Vad sägs om lite Aretha Franklin, Elvis Presley, Van Morrison och Otis Redding? Det låter som en minst sagt femstjärnig kompott där man knappt kan hitta kakan för alla russin. Men när Martina McBride får för sig att tolka ovanstående, samt en handfull andra, artisters verk blir plötsligt kakan förvandlad till en torr skorpa som borde kastats för länge sedan.

Det här är den flerfaldigt prisbelönta countrysångerskans tolfte album och om gudarna vill så försöker hon åtminstone inte tolka andras låtar på det trettonde. Elvis måste vända sig i graven när han hör hur slätstruken ”Suspicious mind” låter i den mest intetsägande av samtliga spår på skivan. Nej. Nej. Nej.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Onsdag 02 april

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
vrt

Väärt

Det kommer ett skalv (Westpark music)

Betyg:

POP/ROCK. Efter två halvhyllade album, ”Sommarfågel” och ”Palla orka”, är Väärt tillbaka med sin tredje giv ”Det kommer ett skalv”. Baserade i Malmberget och Umeå är Väärt ett utpräglat norrländskt band. Det är lugnt, lågmält och gnälligt. Typiskt för de norra delarna av landet, om man vill vara lite fördomsfull.

Väärt har en del gemensamt med den svenska progressiva rocken från 1960- och 1970-talet. Det är mycket spännande basgångar och sjungande gitarrer som snärjs om vartannat tillsammans med ett härligt bulligt och runt trumljud. Musikaliskt känns Väärt som ett helgjutet band, och det finns många minnesvärda passager på ”Det kommer ett skalv” som gjort sig förtjänta av upprepade lyssningar.

Men det gäller att ha tålamod, för bandet dras med låtar som gör sitt bästa för att vara hembygdsnostalgiska, gnälliga, politiskt korrekta och förutsägbara. Lite skogs- och barrdoft, en del storstadsförakt, dagens självupptagenhet och så vidare. Snark. Det har hörts förut. Och det är synd, för de musikaliska höjdpunkterna förtjänar som sagt att höras.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 26 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
outitarkiainen

Norrbotten Big Band

Into the woodland silence (Fredriksson Music)

Betyg:

JAZZ. Om jag inte räknar (och minns) helt fel så är Into the woodland silence det fjortonde albumet som Norrbotten Big Band släpper. Det är ett svensk-finskt samarbete där Sverige står för ett av världens mest välrenommerade storband, och där Finland står för kompositören Outi Tarkiainen och sångerskan Aili Ikonen. Det är musik som rör sig i gränslandet mellan samtida konstmusik och jazz. Tarkiainen brukar kallas för jazzens Kaija Saariaho (finsk kompositör och Polarprisvinnare förra året). Det här är en genre som lätt kan bli lite pretentiös, där mall 1a plockas fram och så kör man. Men Into the woodland silence (=In i skogens tystnad) är annorlunda, det finns en musikalisk struktur i kompositionerna som man snarare förknippar med konstmusik än med jazz, där kollektivet spelar en betydligt större och mer avgörande roll än i den traditionella storbandsjazzen. Aili Ikonen har en säregen röst, hon sjunger, viskar, pratar, improviserar på en och samma gång. Norrbotten Big Band är precis lika bra som de brukar vara, md en extra liten guldstjärna till Håkan Broström och hans sopransaxofon.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 26 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
battleofstalingrad

Battle of Stalingrad: Musik av Reinhold Glière, Nikolaj Rimskij-Korsakov, Aram Khachaturian och Dmitrij Kabalevskij

The Royal Norwegian Air Force Band, Leif Arne Pedersen, dirigent (Lawo Classics (Import))

Betyg:

KLASSISKT. Slaget vid Stalingrad, som utkämpades 1942–1943, är ett av världshistoriens blodigaste. De sammanlagda förlusterna uppskattas till ungefär två miljoner människor. ”Battle of Stalingrad” heter också en ny cd med The Royal Norwegian Air Force Band under ledning av Leif Arne Pedersen. Det bjuds på musik komponerad eller arrangerad för blåsorkester av fyra ryska tonsättare som var verksamma medan järnridån fortfarande delade Europa: Reinhold Glière, Nikolaj Rimskij-Korsakov, Aram Khachaturian och Dmitrij Kabalevskij. Mest kända stycket är Rimskij-Korsakovs ”Humlans flykt”, medan den armeniske tonsättaren Aram Khachaturian (ett tema från baletten Spartacus användes som signaturmelodi till tv-serien Onedinlinjen) är flitigast representerad, bl a med en orkestersvit baserad på filmmusiken till Vladimir Petrovs film om slaget vid Stalingrad. Det här är en lite småkul cd där de flesta av verken sällan når konsertsalarna. Det är gediget, välspelat, svängigt och tätt. Och nu vet jag dessutom att den sovjetiska polisen bland annat marscherade till musik av Khachaturian.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 26 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
url

Perfect pussy

Say yes to love (Captured Tracks)

Betyg:

PUNK/GARAGE. ”It’s just as bad as the EP, only slightly longer”. I sådana ordalag beskrev Perfect pussy’s frontkvinna Meredith Graves skillnaden mellan den sedan tidigare hyllade EP:n ”I have lost all desire for feeling” och debutalbumet. Hård, och orättvis, beskrivning om ni frågar mig, men i slutändan likväl passande då ”Say yes to love” är en hård uppgörelse med just orättvisor.

”Big stars”, ”Work” och ”Driver” är tre spår som känns extra tunga på en slamrig skiva som uppmäter knappt 23 minuter. Den ilska och ifrågasättande mot sig själv samt den dömande omvärlden som ryms i Graves textrader hamnar dock i skymundan. Sången är placerad så långt bak i ljudbilden att det nästan låter som hon blev utestängd från studion och desperat försöker nå fram från en närliggande korridor. Det är dock helt självvalt då Graves i intervjuer sagt att hon inte tycker om sin röst och därför begravt sången i en intensiv ljudmatta av gitarrer, bas, trummor och synt. Synd om ni frågar mig då rösten är som gjord för att sparka in de mest stängda av dörrar.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
the-oath

The Oath

The Oath (Rise Above Records)

Betyg:

HEAVY METAL. Vilka riff! Gitarristen Linnéa Olsson har sannolikt spenderat många långa timmar tillsammans med sin gitarr och vinylskivor med Witchfinder General, Angel Witch, Celtic Frost och tidiga Iron Maiden. Det är underbart att höra hur en grupp kan koka ihop riffkonst från forntiden till en ny djävulsk häxbrygd. För det är just vad Berlinbaserade NWOBHM-krigarna i The Oath gör på sitt självbetitlade debutalbum. Gillar du tidigare nämnda band? Ja, då vet du redan att du gillar det här. I synnerhet den inledande anstormningen med toppspåren ”All must die” och ”Silk road” är ruggigt refräng- och riffstark, men alla albumets spår känns i ryggraden. The Oath bjuder på svartmålad och farlig heavy metal som inte får missas.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
nervosa

Nervosa

Victim of yourself (Napalm Records)

Betyg:

THRASH METAL. Nervosa från Brasilien inleder efter ett kortare intro sitt nya album ”Victim of yourself” med en omgång av den roliga leken gissa riffet. Efter ungefär tre nanosekunder är det tydligt att ”Twisted values” lyft friskt från Metallicas klassiska rökare ”The shortest straw”. Det är inte fy skam. I övrigt är det standardiserad thrash i den äldre skolan som Nervosa bjuder på. Inga överraskningar. Fast när det är så här snabbt, rått och hårt blir det ändå rätt bra. Och för den som inte visste, Nervosa består helt och hållet av kvinnor. Starkt och kul i en genre som stundtals är patetiskt grabbig och sexistisk. Men det som i slutändan definierar bandet är dess råa attityd, hårda riff och briljant titulerade låtar som ”Into moshpit”, ”Wake up and fight” och ”Death!”.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
the_pretty_reckless_-_going_to_hell_artwork

The pretty reckless

Going to hell (Cooking vinyl)

Betyg:

ROCK. The Pretty Reckless kommer alltid att tvingas jobba i motvind hos de hårdnackade rockfansen. Inte på grund av musiken i sig, vilken i sina bästa stunder är rätt bra, där melodier och arrangemang för tankarna till tidiga Mötley Crüe, utan för sångerskan Taylor Momsens förflutna som skådis i tv-såpan Gossip Girl.

Skivan har sina stunder i de mer klassiska rocklåtarna, såsom ”Follow me down” och titelspåret. Men det spretar åt alla håll och fler därtill. Pink-pastischen ”Heaven knows”, power balladen ”House on a hill” och den überkletiga balladen ”Burn” verkar ha hamnat fel på flera sätt.

En hygglig skiva men vars omslag föreställande en naken Momsen tyvärr kommer diskuteras mer än innehållet.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
gabriel-fliflet-valseria

Gabriel Fliflet

Valseria (Etnisk Musikklubb)

Betyg:

TRETAKT. Gabriel Fliflet är nog mest känd som dragspelaren i duon Fliflet/Hamre, ”världens minsta totalorkester”, men han är också en god pianist, sångare och kompositör. 2012 blev han Årets folkmusiker i Norge, och året efter skrev han musiken till denna live-skiva som är ett beställningsverk till Vossajazz, en norsk jazzfestival med folkmusikprofil. Temat är vals, men han är inte ogin med andra takter heller, särskilt som han spelat mycket balkanmusik med udda rytmer.

Fliflet är en låtsnickare i klass med Benny Andersson, han har en förmåga att skriva enkla men smittsamma melodier. Det är också tydligt att han gillar kontraster, som när norsk acid-folk möter serbisk speed-vals, eller när han tar fram leksakspianot i finstämda låten ”Svaberg”, tillägnad hans barndoms Åland. Det som hindrar mig att sätta den femte stjärnan är en viss ojämnhet i inspelningarna som gör att entusiasmen ibland hinner dala.

ULF TORSTENSSON

Publicerad Onsdag 19 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
secondcolumn

Takida

All turns red (Universal)

Betyg:

ROCK. Det är lätt att som recensent göra sig lustig över Takidas konstanta djupdykningar bland kritikerkårens mer eller mindre fantasifulla sågningar. Oavsett det ökända mordhot som riktades mot Robert Petterssons röst vid ett tidigare skivsläpp är det näst intill idel bottenbetyg.

Och nej, jag tycker inte det här är bra. Inte heller tycker jag att de tidigare skivsläppen erbjudit något som gjort musikvärlden till en rikare plats. Att kategorisera detta som rock är att devalvera rockgenren i sig till en historielös sådan. Men vem bryr sig om vad jag tycker? Kanske finns det någon enskild person som tycker att min beskrivning av låten ”Brimstone”, som tråkigare än en gråsten, är avgörande för den eventuellt framtida lyssningen. Kanske är det även någon som håller med mig om att spåret ”Fall” hör 1980-talets sämre hälft till. Men i slutändan gäller följande: Tusentals takidafans kommer älska ”All turns red”; det kommer inte jag. Så vem är egentligen förloraren?

Till skivans försvar: ”I am the world” har en ansats till en något trashigare sida av bandet. Dessutom är ballad-epidemin över för denna gång(?), vilket gör det till en något mer angenäm lyssning än tidigare.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Onsdag 12 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
heavy-tiger

Heavy Tiger

Saigon kiss (High Roller Records)

Betyg:

ROCK. När det inledande titelspåret på Heavy Tigers debutalbum ”Saigon kiss” klingat ut är det uppenbart att det här är ett band att räkna med. Med influenser från Kiss, Thin Lizzy och Hellacopters skapar Astrid Carsbring, Maja Linn och Sara Frendin rivig rock som andas 1970-tal men ändå känns ungdomlig och energisk. Det är ett rent nöje att stifta bekantskap med låtar som tidigare nämnda ”Saigon kiss”, ”Chinatown”, ”7 days fool” och ”Talk of the town”. Trots sin unga ålder har Heavy Tiger redan hunnit spela i både Spanien och England, samarbetat med forne Soundtrack of Our Lives-sångaren Ebbot Lundberg, släppt en EP och nu till sist ett album. Imponerande, och det ska bli spännande att höra vad Heavy Tiger kan bjuda på i framtiden.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 12 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
lisa-lestander-snger-frn-norr-hgupplst

Lisa Lestander, Mats Öberg, Jonas Knutsson

Sånger från norr (Westpark Music)

Betyg:

FOLKSÅNG. Lisa Lestander från Umeå är en av medlemmarna i folksångskvartetten Kraja, när hon inte jobbar som producent för Umefolk. Som elev på Musikhögskolan slogs hon av hur få sånger från norra Norrland som finns dokumenterade. Så hon gick till arkiven för att söka, och hittade en mängd visor upptecknade under första halvan av 1900-talet i bland annat Umeå, Vilhelmina, Tavelsjö, Skellefteå (Medle), Norsjö och Älvsbyn (i grevens tid kanske, DAUM (Dialekts- och ortnamnsarkivet i Umeå) ska ju – mitt under kulturhuvudstadsåret – läggas ner).

Det mesta är tidigare outgivet, men åtminstone en visa har även sjungits av bland andra Burträskar’a och Ulrika Bodén råkar ha en ångermanländsk version av en av låtarna på sin senaste skiva. Ett undantag från det nordsvenska är den italienska klassikern ”Torna a Sorriento” från 1902 med underfundig svensk text om Umeälven av Bengt Andersson. Om den låter bekant finns den också i en version kallad ”Surrender” med Elvis Presley.

Till sin hjälp har Lisa två andra västerbottningar: Saxofonisten Jonas Knutsson och multiinstrumentalisten Mats Öberg. Knutsson har gjort sig känd för sina känsliga tolkningar av folkmusik och gör ingen besviken. Öbergs synt är legendarisk, och han bidrar starkt till den fina variationen i kompet, även med piano, munspel och autoharp. En melodi har ett så elegant komp på kontrabas att jag trodde att man glömt ange någon musikant, men även det visade sig vara Öberg som trollat med synten! Samtidigt lyckas de båda hålla sig lagom i bakgrunden och lyfta fram Lisa Lestanders fina sång.

ULF TORSTENSSON

Publicerad Onsdag 12 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
steve_reich_omslag

Steve Reich: Double Sextet, Violin Phase, Piano Phase, Vermont Counterpoint, Six Marimbas, New York Counterpoint, Nagoya Marimbas mm

Norrbotten NEO, Petter Sundkvist, dirigent (Studio Acusticum)

Betyg:

KLASSISKT. Den amerikanske kompositören Steve Reich (f1936) tillhör samtidens största. Har du väl en gång bekantat dig med hans minimalism är det inte speciellt svårt att känna igen de komplicerade rytmiska mönstren, de många influenserna från icke-västerländsk musik och den nästan omärkliga och gradvisa omvandling av musiken.

Det är en unik röst inom samtida konstmusik. En röst att uppmärksamma, tyckte Norrbottens NEO, under ledning av Bolidensonen Petter Sundkvist, och gick in i skivstudion.

Resultatet blev en dubbel-cd med åtta kompositioner, de äldsta (Violin Phase och Piano Phase) från 1967, den senaste (Double Sextet) från 2007. Här finns också Vermont Counterpoint (för elva flöjter), NewYork Counterpoint (för elva klarinetter) och Cello Counterpoint (för åtta cellos).

Det finns en hel del ganska tråkiga inspelningar av Reichs musik, när hans rytmiska och melodiska mönster förvandlas i så långsam takt ja, ibland nästan omärkligt är det mycket svårt att undvika att musiken blir maskinell. Den fällan lyckas Norrbottens NEO undvika.

En en av de bästa Steve Reich-plattorna jag hört.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 12 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
201510

Peter Mattei

Once in my life (Ladybird (Naxos))

Betyg:

UNDERHÅLLNINGSMUSIK. Den i Piteå födde barytonen Peter Mattei brukar förknippas med opera: det stora internationella genombrottet kom 1994 när han gjorde ”Don Giovanni” (W A Mozart) i Glasgow, debut på Metropolitan i New York 2002.

På nya cd:n ”Once in my life” möter vi honom i en annan roll; som arvtagare till Frank Sinatra med flera. Med andra ord har han tagit sig an ”The American Songbook”.

Produktionen är påkostad med full orkester (Norrköpings Symfoniorkester) under ledning av Anders Berglund, svensk mästare på underhållningsmusik.

De fantastiska melodierna radas upp: Cole Porters ”Night and day”, Stephen Sondheims ”Send in the clowns”, Gabriel Yareds ”Autumn in New York” bara för att nämna några.

Här finns alla förutsättningar för en fullträff. Men någonstans på vägen förvandlas kvalitetsambitionerna till en rätt pretentiös produktion.

Gillar du välproducerad, välspelad och välsjungen (Peter Mattei är fantastisk) underhållningsmusik så kommer du absolut att gilla det här, själv föredrar jag lite mindre anspråksfulla och lite mer levande tolkningar.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 12 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
vampire

Vampire

Vampire (Century Media Records)

Betyg:

DEATH METAL. För några år sedan släppte Vampire en strikt limiterad demokasset som sålde slut på mindre än en vecka. Underjorden bubblade förtjust över det svenska dödsgurglet och längtan efter en fullängdare har varit total. Så vilken lyx det nu är att få sina öron penetrerade av Vampires självbetitlade debutalbum. Fyllt till bredden med slemmig death metal hämtad direkt från en möglig replokal runt 1987. Titta bara på skivomslaget och den handritade logotypen så förstår ni exakt hur bra det är.

Vampire lyfter och lånar det bästa från band som Possessed, Celtic Frost, Slayer och Sarcofágo utan att kännas som härmapor. Alla låtar behandlar samma ämnen. Kistor, lik, blod, vampyrer och död. Precis som en smaskig skräckfilm. Briljant. Säg den monsterdiggare som inte vaknar med nackspärr och minnesluckor efter att ha hört ”At midnight I’ll possess your corpse”, ”Howl from the coffin” och ”The bestial abyss”. Bara titlarna ger gåshud.

Och vad heter medlemmarna? Jo, Black String, Command, Hand of Doom och Ratwing. Så rått, så rätt. Det blir inte mer death metal än så här. Vampire bjuder på en självklar kandidat till årsbästalistan.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 05 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
real_estate_-_atlas_artwork

Real Estate

Atlas (Domino)

Betyg:

POP/INDIE. En skiva att komma hem till. Ja så känns det när man lyssnar på Real Estates nya. Det finns inga utsvävningar som chockar, inga textrader som ställer allt på ända eller spår som får en att häpna. Det är en bra skiva för den som gillar indiepop. Kort och gott.

Melankolin får en mer framträdande roll än på föregångaren ”Days”. Förstasingeln ”Talking backwards” bryter dock av med ett snabbare arrangemang vilket känns välbehövligt, särskilt som det är en av skivans höjdpunkter tillsammans med ”Primitive” och ”How might I live”. Det är fortfarande genomgående trallvänligt såsom Indiepop allt som oftast är. Måhända blir det lite långa instrumentpartier ibland där baktanken att de luftiga gitarrslingorna ska rota sig känns igen från andra liknande skivor.

Real Estate kommer aldrig att ses som New Jerseys musikaliska fanbärare, en plats som för evigt är upptagen av en herre vid namn Bruce, men deras känsla för melodier och avslappnade uttryck förtjänar fler lyssnare än vad som är fallet i dag.

ANDERS SAMUELSSON

Publicerad Onsdag 05 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
earth-crisis

Earth Crisis

Salvation of innocents (Abstract sounds music)

Betyg:

HARDCORE. Vegan och straight edge-krigarna i Earth Crisis är tillbaka med ytterligare ett album. ”Salvation of innocents” är det åttonde i ordningen sedan starten 1989. Det är ingen överraskning att alla låtar, precis som på alla andra album med Earth Crisis, handlar om att vara vegan och straight edge. Och det funkar fortfarande helt okej. Earth Crisis är så pass övertygande i sina ståndpunkter att det nästan vore konstigt om låtarna helt plötsligt skulle handla om annat. I övrigt låter det som på bandets två senaste plattor, metallisk hardcore i den hårdare skolan. Det är några snabba låtar, några långsamma, och så lite breakdowns på det. Ni kan det vid det här laget. Trots att Earth Crisis fortfarande är kompetenta är spänningen lika med noll.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 05 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
conan-blood-eagle

Conan

Blood Eagle (Napalm Records)

Betyg:

DOOM METAL. Brittiska doom-trion Conan har en enda sak i åtanke. Tyngd. Och på den punkten lyckas Conan rätt bra. Få band stämmer ned sina instrument så extremt mycket som dessa herrar. Men tyvärr så kan gitarr- och basljudet vara det sämsta sedan Manowar släppte sitt senaste album. Musikaliskt är det inget krångel, det är doom metal i all sin prakt. Tunga riff och driv, exempelvis som det är i fjärde spåret ”Gravity chasm”. Conan missar dock målet när det knappt går att urskilja några detaljer alls. Det är svårt att bli klok på vad poängen med all tyngd är när det mesta låter som ett dåligt producerat brummande med ett trumkomp till. Med en bättre produktion skulle Conan säkert vara värda några genomlyssningar, för låtarna i sig och sången är det inte något större fel på.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 05 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
ensemble_allegria-23561958-frntl

Ensemble Allegria

Ensemble Allegria (Lawo Classics (Import))

Betyg:

KLASSISKT. Det är rätt ofta som man stöter på unga, prisade och uppskrivna musiker. Man låter sig bländas av tekniken, av intensiteten och fräschören i tolkningarna. Men nästan lika ofta blir man besviken efter några genomlyssningar, det där svårdefinierbara som gör att musiken berör på djupet finns inte där. Ännu en dammsamlare åker in i cd-samlingen. Det är lite annorlunda med norska Ensemble Allegria (italienska för glädje och njutning), runt 20 stråkmusiker i åldern 20 till 26 år. Deras debut-cd innehåller musik av Edvard Grieg (Holberg Suite), Johan Kvandal, Odd Grüner-Hegge och Knut Nystedt. Jo, det sprakar och sprudlar om musiken, tempona är ofta högt satta, men här finns också melankolin och eftertänksamheten, de har aldrig för bråttom i de långsammare partierna. Lägg därtill ett precist och stringent ensemblespel och du har en ung och lovande ensemble som är mer än bara just ung och lovande. Framför allt imponerar de i den norske modernisten Knut Nystedts ”Concerto Arctandriae”, ett stycke som ställer höga krav på på musikerna.

MIKAEL BENGTSSON

Publicerad Onsdag 05 mars

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
weepingwillowsthetimehascome-cd-0655449

Weeping Willows

The times has come (Razzia)

Betyg:

POP/ROCK. Sju långa och alldeles för ickemelankoliska år har gått sedan Weeping Willows släppte sin senaste skiva ”Fear & love”. Efter det har bandet gett några få spelningar och medlemmarna sysslosatt sig med sidoprojekt, så i ärlighetens namn hade man inte förvånats särskilt mycket ifall de hade lagt ner helt och hållet. Men icke, istället meddelade bandet i höstas att de inom kort skulle släppa sin sjunde skiva.

På ”The time has come” har bandet, förutom duetten med Anna Ternheim, lagt countryvibbarna på hyllan och även övergett sina rockinfluenser. Och skönt är väl det. För Weeping Willows är i sitt esse när de satsar helhjärtat på storslagen musik med stråkar, reverb och Magnus Carlsson stilistiska stämma. Det är också imponerande att de vågat gå tillbaka till sin oklanderliga grund på ”The time has come” istället för att söka efter något nytt. Ett beslut som för många band kan resultera till intetsägande släpp men som här blir oförskämt bra. Givetvis är också texterna känslosamma med en sång som personifierar melankoli när den är som starkast. Dock så kräver skivan några genomlyssningar då den saknar självklara guldkorn. Men vad gör väl det?

I maj ger bandet dessutom en konsert på Nordanåteatern. Missa ej!

EMILIE SJÖLUND

Publicerad Onsdag 26 februari

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
janusz-prusinowski-trio-po-kolana-w-niebie

Janusz Prusinowski Trio

Po kolana w niebie (Knee-deep in heaven) (Oriente)

Betyg:

FOLKMUSIK. Janusz Prusinowski är en sångare och multiinstrumentalist som med sin grupp gör musik baserad på gammal polsk folklig tradition, men man hör också att de är vana improvisatörer. De har också hjälp av en äldre folksångerska. Musiken är varierad och delvis inte helt lättillgänglig, ibland liknar det – och det är menat positivt – inget annat jag hört.

Särskilt ett antal mazurek, släkt med vår svenska mazurka, låter påtagligt ålderdomliga, med en rytmik som väl döljer den underliggande tretakten, en sorts trans-dans. De krävde en viss tillvänjning innan jag kunde ta dem till hjärtat, som det ofta är med riktigt bra musik. Andra melodier är enklare att tycka om direkt, som den oerhört sorgligt vackra sången Moja piesn. Spännande är att man anar att det var musik liknande denna som den unge Chopin hörde och senare lät sig inspireras av.

ULF TORSTENSSON

Publicerad Onsdag 26 februari

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
morbus-chron-sweven-608x608

Morbus Chron

Sweven (Century Meda Records)

Betyg:

DEATH METAL. Hu, här luktar det death metal. Nog för att den där härligt ruttna stanken som Stockholmsbandet Morbus Chron rapade fram på förstlingsverket ”Sleepers in the rift” inte är sig lik.

Men nog luktar det bra unket ändå. Fast som vanligt när det gäller death metal är ju det något bra. På sitt andra album ”Sweven” har Morbus Chron utvecklats till något mer än ett gäng som gör sitt bästa för att emulera Autopsy och Death. Här bjuds det på snirkliga, långa och disharmoniska riff som blandas med klassiskt dödsvrål. Ja, tänk en blandning mellan de svåra thrasharna i Voivod och progressiv rock.

Progressiv rock? Jodå, nog är det allt bra progressivt, men aldrig så att det blir krångligt. Och tro inget annat än att det fortfarande är death metal för hela slanten.

Det luktar, pyser och rinner på ett föredömligt sätt ur Morbus Chron.

DENNIS FAHLGREN

Publicerad Onsdag 26 februari

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
kaja-tre-trappor-upp

Kaja

Tre trappor upp (Kakafon records)

Betyg:

VÄRLDSFOLK. Det är ovanlig svårt att sätta en musikalisk etikett på Kaja, deras musik svänger runt så många nav. Från att ha börjat i regionen klezmer och balkan har trion vidgat sig så man inte riktigt vet vart det bär av. På tredje plattan har de dessutom låtit poeten Olivia Bergdahl ge låtarna namn som

”Fyra byråkrater och en brandtrappa” eller ”Domslut”, vilket inte heller ger någon ledtråd. De gör helt enkelt vad som faller dem in musikaliskt, i en sorts fritt musicerande med botten någonstans i folklig världsmusik. I ”Pastellen gråter”, en lång svit på närmare tio minuter får jag lite känslan av polska Kroke.

Det finns också musikaliska kopplingar till New Tango Orquesta, vilket inte är så konstigt eftersom Livet Nord spelar fiol i båda grupperna, dessutom har orquestans ledare Per Störby mixat skivan.

ULF TORSTENSSON

Publicerad Onsdag 26 februari

Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
Annonsera