För ett år sedan kom Guled Ahmed Aidid till Sverige. Nu kan han svenska och ska ta klivet in i studentlivet. Mycket har hänt i Guleds liv under det gångna året.
Från Somalia till Arjeplog. I november förra året. Guled Ahmed Aidid kunde inte ett ord svenska, och han visste inte vad en svensk vinter innebär.
I dag, knappt ett år senare, pratar han bra svenska och skrattar gott åt minnet av sina försök att åka slalom. Nu lämnar han Arjeplog för att studera i Västerås.
Guled har funnit sig väl tillrätta i Arjeplog, även om den första tiden här var svår.
-Flyktingmottagningen Pangea är bra, det är ett bra hus, bra personal och bra mat. Där finns allt ett barn behöver. Men jag mådde inte så bra när jag kom, det var en del problem, berättar han. Jag ville inte stiga upp på morgonen eller gå till skolan.
Den 12 februari 2009 var en stor dag för Guled Ahmed Aidid. Då fick han PUT, permanent uppehållstillstånd. Och sedan dess tycker han att livet blir bättre och bättre för varje dag.
En annan betydelsefull dag var den 21 juni, Guleds 18-årsdag.
-Då berättade han för mig att det nu var slut med alla barnsligheter, för nu var han vuxen, berättar Mona Rönnholm, som varit Guleds godeman sedan han kom till Arjeplog.
Guled nickar och skrattar instämmande.
-Jag vill plugga, plugga, plugga, säger han. Först datateknik, sedan kanske något annat, vi får se. Jag flyttar till en kompis i Västerås, en gammel kompis som jag hade hemma i Somalia, och så fort som möjligt ska jag börja plugga där.
Guled Ahmed Aidid är den första av de ensamkommande flyktingbarnen i Arjeplog med PUT som flyttar från kommunen. Innan han sätter sig på bussen och påbörjar en ny resa mot ett nytt liv, har han begärt ett möte med kommunchefen Bo Wallin.
-Jag har hört så mycket talas om honom, men jag har aldrig träffat honom. Idag vill jag tacka honom, förklarar han.
På väg in till kommunchefens kontor träffar vi flera personer, och alla ser ut att känna Guled Ahmed Aidid. ”Lycka till”, ”Välkommen tillbaka”, kramar och handslag avlöser varandra.
Guled berättar hur tacksam han är för det bemötande han fått i Arjeplog, och att han kommer att sakna människorna här.
-Alla jag träffat, överallt, har tagit emot mig på ett bra sätt. Det känns som om jag är hemma här, och när jag pluggat färdigt kommer jag gärna tillbaka. Kan jag få ett jobb i norra Sverige, så vill jag bo i Arjeplog.
MARIANNE HOFMAN
