Häromdagen, den 5 augusti, fyllde Folkpartiet 75 år. Det skedde i tysthet.
Man kan fråga sig: Finns det någon 75-åring som varit dödförklarad så många gånger som lever i så högönsklig välmåga?
Väljarna har tillfogat Sveriges liberala parti svidande nederlag, en gång på 1950-talet (1958), en gång på 1960-talet (1968), en gång på 1970-talet (1973), en gång på 1980-talet (1982), en gång på 1990-talet (1998) och faktiskt, även om omständigheterna var mycket speciella, en gång på 2000-talet, så sent som 2006 när hela partiet drabbades av några enskilda medarbetares totala omdömeslöshet att logga in på regeringspartiets interna filer. Likväl lever hon, skulle man kunna säga.
EU-valet i år blev en ny succé. Tydliga budskap, ja till Europa, vi sänder inga gnällspikar till Bryssel, ja till euron, slopa jordbruksstödet, ett europeiskt FBI för att jaga brottslingar etc. Och ser man till uthålligheten kan man rentav våga sig på förutsägelsen att nya stora framgångar ligger framför partiet.
Varför denna vågade spådom? Jo, sanningen är den att liberalismen, särskilt den socialliberalism som utvecklades under partiledaren Bertil Ohlin (1944-67) med strävan efter största möjliga frihet för den enskilde under samtidigt socialt ansvarstagande för de som behöver vårt gemensamma stöd, utgör både ett komplement och en konkurrent till det kollektiva folkhemsbygge som Socialdemokraterna under Per Albin Hansson och Tage Erlander stod för.
För Folkpartiet är ideologin partiets styrka. Medan andra partier starkt förknippas med någon ekonomiskt betydelsefull aktör, Socialdemokratin med fackföringsrörelsen, Centerpartiet med jordbruk/landsbygd, Moderaterna med storföretagsamhet (undantagen är Kristdemokraterna, påtagligt religiöst präglat, och Miljöpartiet, intresseinriktning finns redan i partinamnet) saknar Folkpartiet band till olika intressegrupper. Det har historiska skäl: Hos organisationerna som en gång utgjorde basen för Folkpartiets bildande, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, samlades företrädare där materiellt välstånd och rikedom spelade mindre roll än välmående och människovärde.
Frågan har ibland ställts: Kan Folkpartiet överleva? Frågan är felställd. Rätt fråga är: Kan liberalismen försvinna? Och då är svaret nej. Folkpartiet kan säker också i framtiden gå både bakåt och framåt, men den ideologiska kompassen, liberalismen, kommer alltid att vara stark; den kommer med säkerhet att överleva även om inte dagens partibildning som företräder den, Folkpartiet, kommer att bestå evigt.
Halvt på allvar brukar Folkpartiet karakteriseras som politikens Hallsberg: tågen kommer och går, väljarna likaså. Men det viktiga att veta är ju åt vilket håll man skall åka, vilket tåg man skall ta. Folkpartiet kommer alltid att företräda liberala och toleranta åsikter.
Men alla gillar inte Folkpartiet. Många frågor är svåra, har både bak- och framsida. Att vara liberal är verkligen att vara kluven, som FP-ledaren Gunnar Helén sade. Han kunde i stället ha sagt: Liberaler kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
I dag förknippas Folkpartiet framför allt med satsning på skolan, bildning och utbildning. Ideologiskt ligger det i samma riktning som andra fundament som partiet vilar på, obundenheten av andra organisationer, beredskapen att ta till sig ny kunskap och information, den långvariga kampen för jämställdhet och kvinnans rättigheter, både till sin egen kropp och i hem- och arbetsliv, områden där andra i dag framstår som minst lika pådrivande men där liberala kvinnor varit föregångare.
Många anser att Folkpartiet är opålitligt och slingrigt, att man gärna samarbetar åt olika håll. Det är både rätt och fel.
Jag brukar säga att Folkpartiet är tråkigt för ideologiskt ändrar sig partiet aldrig, däremot är det häftiga svängar i politiken från andra partier. Tänk så mycket de lånat genom åren. En del ogillar detta, tycker att det är stöld. Jag tycker tvärtom: Stjäl gärna hela den liberala skruden. Vi har alltid en ny variant av samma grundmodell framme till nästa gång.
Därför behövs Folkpartiet som bärare av den liberala samhällsmodellen.
Gunnar Andrén
Riksdagsman (FP)
