Svensk repris i Island

Vi föreställer oss att vi är medborgare i ett land som till alldeles nyligen var välmående och framgångsrikt. Sedan föreställer vi oss att grunden för denna framgång och detta välmående plötsligt visar sig vila på bluff och manipulation.

Vi föreställer oss med andra ord att vi är islänningar. Lika illa ute som dem var vi inte, men när det var som värst för svensk ekonomi i början av 1990-talet såg framtiden dyster ut.

Vad höll Sverige uppe när kriserna samspelade och räntor och arbetslöshet var tvåsiffriga?

EU åberopades ofta i den politiska debatten som vägen ut ur misären. Ett medlemskap skulle infoga oss, det lilla landet med den lilla och svaga valutan, i ett större sammanhang.

Beskedet att Island ansöker om medlemskap i EU får mig att minnas debatten och stämningsläget för omkring 15 år sedan. Och jag undrar om inte islänningarna känner sig som många svenskar gjorde inför folkomröstningen 1994: härtill är vi nödda och tvungna.

Det var en felsyn, men den var utbredd och att den uppstod berodde till stor del på hur Europadebatten hade förts under lång tid. Länge hette det att EG stod i strid med alliansfriheten. Ett frihandelsavtal räckte. Plötsligt ändrade sig den socialdemokratiska regeringen och meddelade lite i förbifarten att Sverige skulle ansöka om medlemskap.

De allra flesta förstod då två saker: att alliansfrihetsargumentet bara varit ett svepskäl och att nationen Sverige var illa ute. Inställningen till och förtroendet för politiker svalnade. Med liten marginal och tack vare en storstilad insats av Ingvar Carlsson blev det ja till slut.

Nu kommer även islänningarna, fulla av förakt och misstro mot allt vad etablissemang heter, att likt svenskarna under press dras in i förhandlingar med Bryssel och en folkomröstning. De isländska väljarna kommer att om och om igen få höra: vi har inget val. Att rösta nej är att rösta ja till permanent marginalisering.

Jag kan inte tänka mig ett sämre argument för EU. Jag har ett råd till EU-förespråkarna i Reykjavik: be de ledande företrädarna för jasidan i den svenska folkomröstningen att berätta hur de drog upp riktlinjerna. Gör sedan tvärtom.

Mats Wiklund

frilansjournalist