Varje år börjar 16 000 tonåringar att röka.
I åldern 16–20 år röker nu nästan var tredje.
Det visar en ny undersökning från Cancerfonden.
Det blir inte heller bättre, utan andelen rökare har varit konstant eller till och med stigit de senaste åren. Regeringen måste nu trappa upp det tobakspreventiva arbetet, men faktum är att också en tredjedel av alla tonårsföräldrar borde ta ett större ansvar för sina barns hälsa.
För sex år sedan formulerade regeringen delmål för det tobaksförebyggande arbetet. Bland annat skulle antalet ungdomar som börjar röka eller snusa halveras till 2014. Nu har mer än halva tiden gått. Inte nog med att vi inte är framme vid målet – utvecklingen går åt fel håll. En årlig undersökning från CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning), som frågar elever i gymnasiets årskurs 2 om deras rökvanor, visar att 34 procent av pojkarna och 41 procent av flickorna röker. Och trenden går svagt uppåt.
I en ny undersökning som Cancerfonden låtit Synovate genomföra bland ungdomar 16–20 år är siffrorna något mindre dystra: en av tio anger att de röker och två av tio svarar att de röker ibland, till exempel på fester. Det är dystert nog. Vi vet att de löper en mycket större risk än sina jämnåriga att drabbas av cancer. Många av dem kommer att dö i sviterna av sitt tobaksberoende. Om vi ska kunna bromsa nyrekryteringen av tonårsrökare måste vi skruva upp insatserna. Nu.
Undersökningen visar också att det krävs ett antal olika åtgärder för att komma tillrätta med det största problemet: ungdomars attityder till rökning. Det vanligaste skälet till att ungdomar börjar röka är att deras kompisar röker. När de själva får ange vad som skulle krävas för att de skulle sluta, svarar många ”att pojkvännen/flickvännen ber mig”, ”att mina kompisar slutar” och ”om det ansågs som osnyggt att röka”.
Hälsoskäl fungerar för dem som inte röker. De som röker är inte mottagliga för sådana argument och 92 procent säger sig vara opåverkbara av anti-tobakskampanjer. Men de är mottagliga för attitydförändringar och förebilder i sin närhet. Rökarna behöver insatser på fler plan, riktade attitydkampanjer, lagstiftning och de vuxnas stöd. Det måste vi ta hänsyn till när vi fördelar ansvaret för tobakspreventionen.
Det är regering och riksdag som måste ta initiativ till och leda arbetet. Vi måste använda politikens redskap för att höja trösklarna för nyrekrytering av tonårsrökare med högre priser, exponeringsförbud i butiker och en striktare tillämpad åldersgräns. 33 procent säger att de skulle sluta om cigaretterna blev dyrare och nästan lika många skulle sluta om de var svårare att få tag på. Ändå har inget hänt sedan rökförbudet på restauranger infördes för fyra år sedan.
Vår undersökning visar samtidigt att föräldrarnas inställning påverkar många av ungdomarna. 18 procent av ungdomarna som röker ibland, och 12 procent av de som röker ofta, säger att påföljder från föräldrarna skulle kunna få dem att sluta. 80 procent uppger att deras föräldrar vet att de röker. Av de ungdomar som inte röker säger var fjärde att det beror på att de inte får för sina föräldrar.
Barn till rökande föräldrar löper en fyra gånger högre risk att själva fastna i tobaksberoende, med ökad risk för cancer som följd. Det borde i sig vara ett tillräckligt skäl för alla föräldrar att fimpa för gott.
Vi kan inte slå oss till ro och bara konstatera hur rökningens utbredning har varit. Vi måste utgå från hur situationen borde vara. Då är den stigande andelen tonårsrökare en mycket allvarlig samhällsutmaning. Politiken har unika redskap som är nödvändiga i en framgångsrik tobaksprevention. Samhället som vi representerar har möjlighet att agera. Men det har föräldrar också.
Ursula Tengelin
generalsekreterare, Cancerfonden
Fredrik Söderhielm
generalsekreterare, A Non Smoking Generation
