Trästockfestivalen
När jag pratade med Mikael Wiehe tidigare i veckan var det en lugn, trevlig och talför man som fanns i andra änden av luren. Hans malmöitiska förvirrade mig dock något alldeles oerhört då hans skorrande r i ‘störta’ föll bort. För den Wiehe som skulle stöttat den borgerliga regeringen hade jag inte känt igen. Men den Wiehe som i går spelade lidelsefullt för uppskattningsvis 10 000 människor var en Wiehe som alla kände till. Och då fanns minst tre generationer på plats framför stora scenen.
Mellansnacken var som vanligt kraftfullt politiska och riktade sig mot sverigedemokrater, fildelning och propagerade för ökade kontakter med Kuba. Men de var också eftertänksamma, roliga och känslofyllda.
Jag vet inte vad publiken röstar på den tredje söndagen i september nästa år, men oavsett om man köper hans politiska texter eller mellansnack så var det nog få som inte köpte hans framträdande. Låtar som ”Valet” och ”Sång till modet” lyftes till oanade höjder och detta med hjälp av enbart två gitarrer, det är bara en riktig veteran och ett fullblodsproffs som klarar av att trollbinda en publik med det.
Kanske hade jag hoppats på en längre konsert där i solskenet, och kanske hade jag hoppats på fler låtar från det senaste albumet. Men det jag fick var bra, riktigt bra, och det bästa och starkaste kom redan i tredje låten.
Då trillade tårarna nedför mina kinder.
