"Jag är inte kompis med datorn, den ger ingen kreativitet. Jag har plockat fram min skrivmaskin för att se om jag kan få sprutt på skrivandet igen", säger Kurt Salomonson, som ända in i sitt åttonde årtionde lever för att skriva.
Problemet med skrivmaskinen är att färgbanden numera är utrotningshotade.
I övergångstiden mellan skrivmaskin och dator inträffade ett märkligt samband: Kurt började snusa. Snusdosor hittas här och var i lägenheten. Han erkänner att nikotin ger ett kreativitetslyft, om än flyktigt.
Själv hävdar han med ett leende att snusningen i huvudsak kommer från en vilja att knyta an till sitt proletära ursprung.
Kurt är född och uppvuxen i Hjoggböle, en by som inte anammade litteraturen.
– Folket i byn var rädda att man genom böcker skulle upptäcka att Hjoggböle inte var lika stort som man trott.
Hans litterära debut föranleddes av en följetong i Norra Västerbotten med signaturen Sigge Stark. Helgen innan den sista delen av följetongen skulle publiceras hjälpte Kurt sin mamma och hennes väninnor att tvätta. Vid den lilla bäcken spekulerades det i hur upplösningen av följetongen skulle te sig. Kurt sa att han visste, eftersom han hade läst slutet …
– Jag ville göra mig märkvärdig, men jag visste inte alls.
Allt stannade upp. Kvinnorna frågade vad som hände: gifte sig hjältinnan med den ene mannen eller den andre? Kurt kokade ihop ett slut med sin då obeprövade berättartalang. Han väntade nervöst tills det riktiga slutet skulle publiceras måndagen därpå.
– Och det slutade som jag förutspått! Jag drog vissa slutsatser, det kunde egentligen bara sluta på två sätt. Jag valde rätt.
Sedan den ovanliga litterära debuten har romanerna följt varandra tätt i hälarna. Till en början trodde Kurt att han skulle skriva underhållande romaner som Sigge Stark – det var det enda han kände till – men gruvan i Laisvall skulle leda honom till något helt annat.
– Där förstod jag att jag skulle skildra samhället.
Sammanlagt arbetade Kurt i gruvor i fyra och ett halvt år, varav tre i Laisvall.
Kurt har kallats arbetsdiktens förnyare. Han var den förste som belyste de starka motsättningarna mellan arbetaren och facket, i all tidigare litteratur var de en orubblig enhet. Mycket av det han såg i gruvorna skulle komma att skildras i romanen Grottorna.
– Vill man skildra en sann bild av samhället måste man ta med både det mörka och ljusa.
Böckerna användes som vapen i den tidens politiska krig. De högborgerliga tidningarna använde romanerna som slagträn mot facket; syndikalisterna fick chansen att ge LO en känga; LO själva vände ryggen till Kurt och stämplade honom som arbetsfientlig.
Det som höll hans glöd vid liv var breven från arbetarna:
– De sa att jag skulle stå på mig, att det jag skrev var meningsfullt.
I dag bor Kurt tillsammans med sin hustru Inez i Umeå. Pensionen har glidit förbi obemärkt: bara snusen och den dagliga promenaden på sex kilometer markerar en förändring.
Nu ska Kurt försöka färdigställa de projekt han arbetat med de senaste tio åren.
Datorns tio år.
– Det spelar inte längre någon roll om det blir en bok; det är skrivandet som är viktigt.
Det är bara färgbanden som saknas.
Theodor Ekenstedt
