Spelman på Tigerkläppen Ord & Visor förlag
Berätta kan man göra på många sätt: med ord, bilder och toner. En som väljer alla tre sätten är musikern Gunnar Enqvist, som numera lika gärna kan kalla sig författare.
Eller kanske, kort och gott, berättare.
Med sin bakgrund, med rötter i Hjoggböle och musikaliskt arv i de spelmän som förr var så viktiga för vår bygd, är det förstås inte så konstigt. Gunnar har själv ägnat en stor del av sitt liv åt musiken, men nu kombinerar han det alltmer med ordet.
Inte heller det särskilt konstigt.
"I min släkt har berättandet varit något mycket väsentligt, så ingenting har undanhållits", skriver Gunnar själv i sin nya bok. "Detta berättande har lärt mig en hel del om mina förfäder och har i många avseenden fungerat som ett slags släktforskning."
Och visst handlar det om just släktforskning, men på ett allmängiltigt sätt. Gunnar skriver om som mors farfar, Spel-Ulle, som inte "bara" var spelman, utan även skomakare och vars hus därmed kom att bli "byns nyhetsredaktion".
Nu ser ättlingen Gunnar till att dessa "nyheter" också bevaras som historia i bokform.
Redan i förordet ber Gunnar om ursäkt för att han gärna skriver på dialekt. "Bondskans själ" har alltid känts viktigare för honom än den enkla läsbarheten.
Och visst kan detta innebära att han går miste om en del läsare, men för den som känner för denna bondska själ, och äger åtminstone någon liten kunskap om den, är det knappast något problem.
Gunnar går inte för långt i språket, utan nöjer sig med lagom.
För främst vill han ändå berätta om dessa udda existenser som vi inbillar oss att vi saknar i dag. Det gör vi förstås inte, men i vår tid är de kanske betydligt svårare att urskilja.
Gunnar berättar om dessa existenser, konstnärssjälarna, och bevarar dem för oss efterkommande. Han är förstås själv en konstnärssjäl, med minst tre strängar på sin lyra.
Och – det bör påpekas! – han lyfter fram mera glädje än elände i de berättelser han själv illustrerat.
Det är nästan så man kan höra Spel-Ulls fiol ljuda från Tigerkläppen.
