Ni är många som hört av er och tyckt till om Norrans bevakning av nationaldagen. Flera har tackat för att vi valt en återhållsam linje.
En del av er hade emellertid velat se en regelrätt kampanj från vår sida. Med en uppmaning från min och tidningens sida att protestera öppet. Något i stil med:
”Nazisterna är på väg till vår stad. Låt oss stoppa dem tillsammans.”
Självklart har det alternativet diskuterats.
Men som ansvarig utgivare beslutade jag ändå att gå en annan väg.
Jag valde att inte publicera några stora förhandsartiklar med spekulationer kring hur många nazisterna skulle vara, vad de skulle kunna tänkas ta för sig eller hur det hela skulle kunna urarta.
Under fredagen och lördagen talade jag regelbundet med de redaktionella medarbetare som bevakade och underströk vikten av balans i vår rapportering. Behovet av att inte bara fokusera på det negativa.
Helt enkelt för att jag är rädd att vi annars påverkat skeendet i en helt annan riktning än det fridfulla nationaldagsfirande jag och det allra största flertalet önskade. Bortsett från en mycket begränsad tid så gick också det hela relativt lugnt till.
Det är i dag omöjligt att säga varför. Om det var tack vare självbehärskningen hos alla er Skelleftebor som fanns på plats för motdemonstrationen.
Om det var tack vare polisens proffsiga agerande.
Eller om det bara var tillfälligheter.
Men jag är övertygad om att det bästa sättet att bekämpa den här typen av onda krafter inte är att ge dem publicistiskt utrymme när de väljer en ort som måltavla.
Arbetet mot rasism är en långsiktig kamp. Segrarna är små och ger sällan rubriker.
Det handlar om att vi i alla våra relationer enträget måste arbeta för tolerans, mot fördomar, för respekt och mot svart-vitt tänkande.
Det arbetet har pågått länge. Och det tog inte slut på lördagseftermiddagen.
