Vad skulle du göra om du förväxlade din portfölj innehållandes en halv ostmacka med en likadan portfölj innehållandes drygt sju miljoner kronor? För Åke Jakobson (Fredrik Hallgren) är valet självklart: ta första flyget härifrån. Långt härifrån.
Sagt och gjort – han ringer taxi och bokar en resa, enkel biljett.
Allt vore väl enkelt om det inte vore för att hans hustru Sigrid (Anna Norberg) har vissa moraliska betänkligheter och dessutom är i full karriär med att fixa middagen som de ska dela med kompisparet Bettan (Cecilia Olsson) och Pontus Olsson (Figge Norling). Eller det faktum att poliskommissarie Pålsson (Roland Nordqvist) knackar på i, visar det sig, ett sedlighetsärende.
När dessutom den stöddiga, frågvisa och stressade taxichauffören ”Classe” (Martin Björk) dyker upp blir det riktigt svårt och lögnerna börjar dugga tätt. Dessa blir kluriga att hålla i sär när paret Olsson slutligen kommer, för att inte tala om när kommissarie Eriksson (Johannes Brost) stiger in för att informera Sigrid om hennes makes förmodade död. Han har tillsammans med sin portfölj hittats i Värtahamnen med två kulhål i nacken och tyngder runt fötterna.
Som om det inte vore nog går det upp för paret Jakobsson att en torped (Julio Espinal) är på jakt efter dem.
Den brittiske manusförfattaren Ray Cooney liggar bakom farsen. Den är också väldigt brittisk i sitt uttryck med ett ursinnigt frenetiskt tempo som ändå står och stampar på ett och samma ställe i drygt två timmar – som det har en tendens att göra i dessa förvecklingshistorier. Det haglar av hysteriska människor som slänger i dörrar. Eller för att citera Mikael Bengtsson ”med tanke på hur många dörrar som ryckts upp och smälts igen i farser världen röver måste dörrtillverkarna stå sig riktigt bra under lågkonjunkturen”.
Personligen blir jag oerhört stressad av det, måhända är det någon neurotisk reaktion. Vidare har jag svårt för de ständiga homoerotiska anspelningarna och den trötta under-bältet-humorn. Men det är en smaksak.
Ensemblen består av en del kända ansikten, om än oväntade. Roland Nordqvist är mest känd för sin insats som pappan i Telias reklamfilmer. Tyvärr gör det sig inte lika bra i rollen som en mindre nogräknad kommissarie. Martin Björk känner vi bland annat från ”Fråga Olle”. Farsen är hans scendebut och det märks när han gör rollen till taxichauffören vars förebild måste ha varit Sissela Kyles manliga alter ego. Man önskar bara att Sissela gjorde den.
Mest utmärker sig Fredrik Hallgren som, även om det ger mig magsår, outtröttligt flänger runt på scenen och ger kaos ett ansikte vilket lockar till en hel del skratt.
Och det är väl egentligen poängen – att få publiken att skratta. Det lyckas de med
Men nog kunde det ha varit en timme kortare och det hade inte skadat om manusförfattaren hade någonting annat i tankarna än könsorgan och sex.
