Relapse (Universal)
Jag har skrivit det tidigare och kan skriva det igen. Eminem är i mångt och mycket sin generations svar på vad Ramones var för det sena 1970-talet.
Visst, den musikaliska formen skiljer – då var det punk, nu hip-hop. Men är i bägge fallen texter om våld, droger och kärlek sprungna ur egna erfarenheter. Dessutom har artisten nästan förvandlats till något seriefigursliknande, ett begrepp, mer än en människa av kött och blod.
När nu Eminem återvänder drygt fyra år efter ”Encore” är det drogerna som är i fokus; tydligen har han knaprat tabletter som en annan kan sätta i sig smågodis. Tack och lov är han allt annat än drogromantisk.
Dessutom har han hunnit med en ny skilsmässa och förlorat sin bästa vän Proof, så det är lätt att första om han är grubblande.
Musikaliskt bryter Eminem och Dr. Dre, som producerat allt utom en låt, knappast några nya marker den här gången. Men det är åter som Ramones: även om förpackningen kunde variera genom åren så fanns originaliteten automatiskt där.
Ingen är definitivt bättre på att vara Eminem än Marshall Mathers, på gott och ont.
