Jag brukar se till att komma över ett exemplar av Torgny Lindgrens senaste bok så fort som möjligt de få gånger han ger ut någonting nytt. Sedan läser jag långsamt. Inte för att inte gå miste om någonting utan för att jag kort och gott läser långsamt.
När jag sedan läst klart drabbas jag av en tomhet och resten av dagen blir förstörd. Jag blir vresig mot omgivningen och självömkar i största allmänhet. Anledningen är att jag vet att det kommer att dröja länge, länge innan jag får en liknande upplevelse igen.
När det då annonseras att Gunnar Eklund ska uppträda med ”Föreställningen om Torgny Lindgren – eller Man ska icke vara återhållsam när man ljuger” kan jag inte gärna missa det. Då må det vara hänt att Greger Ottosson muttrar över att jag tog hans plats i publiken – för det var fullsatt – och att Göran Hansson strax därefter också muttrar någonting liknande. På tal om sanningar.
Med hjälp av Torgny Lindgrens böcker och en opublicerad berättelse av densamme beskriver Gunnar Eklund hur det kom sig att Torgny började med berättelser över huvud taget. Vi får höra om barndomen i Raggsjö där den unge Torgny, som ingen trodde skulle leva till vuxen ålder, möter Bernard – en stum man som lever för att läsa och som lägger alla sina pengar på böcker.
All denna läsning gör att byborna förstår att han är hopplöst förlorad, som om läsningen vore en sjukdom likt grav alkoholism. Bernard är så förlorad att omgivningen därför nästan kan behandla honom som en vanlig människa.
Det är en händelserik berättelse fylld av fantastiska personbeskrivningar och skeenden, som alltid i Lindgrens värld. Vi får veta varför halta kvinnor alltid får Torgny att tänka på ”Farliga Förbindelser”, som han läste vid 8 års ålder, om pennan förutan vilken han inte kan skriva mer, och en hel del andra sanningar. Eller inte.
Men låt aldrig sanningen komma emellan en bra berättelse.
