Senhösten 2005: Maj-Britt Wiklund får veta att utredningen är nedlagd. Tre och ett halvt år senare: hon besöker Stockholms tingsrätt och läser domen.
Skellefteparet döms nu till ett långt fängelsestraff för flera bedrägerier.
Minuterna efter tolv i går, mitt i lunchkön på en restaurang i Tumba når Norran Maj-Britt Wiklund.
När hon får veta att paret dömts till fängelse i två och ett halvt år för bland annat grovt bedrägeri mot henne, är hennes första kommentar:
– Waaaooow, det är ju helt otroligt! Och tänk: utredningen lades först ned…
Maj-Britt inledde sina kontakter med paret 2005, och hösten samma år satsade hon på ett husprojekt i Thailand där mannen var byggherre och kvinnan tog emot 357 000 kronor för de tänkta byggnationerna.
Nu bedömer Stockholms tingsrätt att detta var ett grovt bedrägeri som Maj-Britt blev utsatt för.
Tingsrätten skriver i domen att det är bevisat att hon lurades att sätta in pengarna på kvinnans konto – pengar som Skellefteparet sedan använt för privat konsumtion.
Tingsrätten påpekar att insättningarna av Maj-Britts pengar gjordes samtidigt som kvinnan hade 312 kronor respektive ett minus på 68 kronor på sitt privata konto.
”Stora delar av Maj-Britt Wiklunds pengar har använts för att betala dagliga levnadsomkostnader och resor”, påpekas i domen.
Maj-Britt Wiklund säger:
– Det känns verkligen härligt, det känns verkligen bra. Det är en markering från rättsväsendet, att man inte får göra så här.
Hur menar du?
– Att man inte ostraffat kan leva på andra människors pengar. Det här är ju en kraftig markering, två och ett halvt år och stora skadestånd.
Vad känns viktigast?
– Jag är inte så hämndlysten… Men kanske känslan av upprättelse, att jag inte gjorde en dålig affär – jag blev lurad, bedragen. Att jag inte är en dummerjöns.
För Jörgen Olsen och Ann-Christine Moström i Uppsala är det också en viktig dom.
– En friande dom skulle ha överklagats till hovrätten, är Jörgens tydliga besked.
Sambon Ann-Christine stod för det mest känslosamma vittnesmålet under den tre dagar långa rättegången i början av mars:
– Det var äckligt att ha haft dem i huset. Jag brände sängkläderna där de legat, beskrev hon sina känslor.
