Print Dela på Facebook

Getaren

Västerbottensteatern Medverkande: Daniel Fredriksson och Daniel Pettersson. Manus: Daniel Fredriksson, Daniel Pettersson och Hans-Ola Stenlund. Musik: Daniel Fredriksson och Daniel Pettersson. Regi: Hans-Ola Stenlund. Foto: Patrick Degerman

Betyg:

Det är en elegant dekor; de gallerförsedda metallskärmarna är symboliska på flertalet nivåer och lika suggestiva som ett sensommarregn. Folkmusikerna Daniel Pettersson och Daniel Fredrikssons debuterar i teatersammanhang med produktionen Getaren, en fri tolkning av en 170 år gammal skröna.

Historien är relativt enkel. Den snikne och ogine Gubbträskbonden anställer en vallpojke som visar sig vara djävulen varpå en hel del ohyggligheter plötsligen utspelar sig på gården. Det är i grunden en klassisk berättelse mellan två extremiteter, med djävulen som symbol för ondskan, vilken genom manipulation och ränksmideri duperar pöbeln till masspsykos. I likhet med många andra dåtida kraftfulla historier är den lätt att förankra i en nutida problematik med bedrägliga media, giriga oligarker och en växande främlingsfientlighet. Det är således ett genialiskt val av berättelse redan från början, och den nyskrivna texten håller hög kvalitet.

Men hur fungerar den som scenisk gestaltning? Helt okej, vill jag påstå. Pettersson och Fredriksson är skickliga musiker, men stundtals grumlas historien på grund av berättartekniska tillkortakommanden. Där den förre är beskedlig och stillsam i sitt tonläge är den andre utlevande i sina lindgrenska intonationer. Detta skulle kunna innebära en dynamik i växelskildrandet, men tyvärr infinner sig ett slags disharmoni istället. Dynamiken hittar man därför mestadels i musiken. Den är utmärkt som förstärkningseffekt när den rör sig i gränslandet mellan intradiegetisk ljudeffekt och extradiegetisk stämningsförmedlare. Det är mycket tack vare musiken man rycks med i berättelsen, den fungerar som ett sammanhållande kitt i en relativt fragmentiserad berättelse.

Vilket är intrycket när man lämnar teatern? Ja, när allting klaffar mellan musik, berättande och framförande, och det gör det under några härliga sekvenser i föreställningens slutskede, då är Getaren berättarteater när den är som allra bäst, även om transportsträckan är i längsta laget. Förhoppningsvis kommer föreställningen bara att bli bättre och bättre, och med tanke på att det här är deras första arbete av det här slaget, blir det otroligt spännande att se vad Daniel x 2 kan komma att åstadkomma i framtiden.

Publicerad 2009-04-27
Per Strömbro
per.strombro@norran.se

Teater

Laddar...