Allemansrätten är en fantastisk dörröppnare till skog och mark. Men det gäller att ha allemansvett. Annars gnisslar markägarna.
Allemansrätten är inte någon lag. Den är mer att betrakta som en sedvänja. Något vi tar för självklart och som saknar motstycke i de flesta länder. Tack vare allemansrätten får vem som helst gå ut i skogen utan att fråga markägaren om lov. Plocka bär och blommor, vandra, paddla kanot, åka skidor, cykla, ja, till och med rida på andras mark.
Men man får inte göra allting överallt. Grundprincipen är att varken störa eller förstöra. Det är så vagt beskrivet att det lätt ger lätt upphov till konflikter.
Särskilt som belastningen har ökat i takt med att det har blivit ett fritidsnöje att vistas i naturen.
– Tidigare hade de flesta en nära kontakt med jord och skog. Numera har många dålig kunskap, men man vill ändå ha tillgång till naturen, säger Kristina Adolfson, företagsutvecklare på Lantbrukarnas Riksförbund i Västra Sverige.
Hon har många hårresande exempel från markägare om okänsliga gäster i skog och mark. Det ökande antalet hästar är ett gissel.
– En plantering med granar kan vara jättekänslig, liksom en stubbåker som kan ha insådd. Det är det många som inte förstår, säger Kristina Adolfson.
