Bara det faktum att inleda en konsert med Beach Boys "God only knows" är att blåsa upp förväntningarna. Rejält. Men det var aldrig tal om att Hello Saferide inte skulle infria dem.
Nu var inte inledningen så oväntad som den kan tyckas. ”I wonder who is like this one”, som är den första låten på Hello Saferides senaste album, handlar om vilka låtar människor är eller påminner om. En är som ”God only know”, någon man gillar från början men som sedan bara växer och växer och växer. Lite så var det med konserten på Nocks i torsdagskväll.
Igenkännande
180 personer hade trotsat snön och blåsten för att lyssna på Hello Saferides korta berättelser till låtar och jag tror att få blev besvikna. De fick höra nyårssagan ”2006” som handlar om att skylla allt dåligt på ett föregående år och nu blicka framåt mot ett bättre, passande så här i början av året. Ljuvliga ”The Quiz” med frågeformuläret som borde ligga i var flickas handväska, ”X Telling Me About The Loss Of Something Dear, At Age 16” om att förlora oskulden och ”Anna” om livet som aldrig blev av. Tankar många tänkt och som Annika Norlin på något småmärkligt sätt lyckas sätta ord på.
Publikkontakt
Att hon sedan delade med sig av sitt speciella scenspråk gjorde inte spelningen sämre. De yviga smått okontrollerade gesterna överraskade, den sammanpressade munnen övertygade och leendet som sedan sprack upp överrumplade på något sätt. Att det var andra spelningen på turnén märktes inte nämnvärt, bandet var samspelt och verkade trivas på scenen. Så pass att de bad publiken längst fram dokumentera det hela med en kompaktkamera.
Enligt Norlin är Skelleftepubliken en sådan som vet hur man tar emot en midtempolåt, men det verkade inte spela någon större roll vad det var för tempo på låten, allt togs emot av publiken. "Long Lost Penpal”, ”Arjeplog”, ”Overall” och ”Get sick soon” gick alla hem innan publiken gjorde samma sak.
Jag antar att fötterna i snön på vägen hem lät tsch-ooo, tsch-ooo.
