I början av året gick Nils Eriksson ur tiden. Nils var länge rektor för Musikskolan i Skellefteå och ägnade en betydande del av sitt liv med att kämpa för stadens musikliv. Harald Larsen, tidigare kulturchef, tecknar här ett porträtt av en vän och en kollega vars gärningar lever vidare.
Vad lever vidare när en människa dör? Ett namn ristat i sten. Den långa livsgärningen. Minnesbilder, vaga eller starka. Påtagliga avtryck i form av platser och byggnader. Kvardröjande associationer, när ett välkänt musikstycke tonar fram eller då en stark text åter möter blicken.
Året var 1974. En ung kulturchef kom till Skellefteå. De flesta jag mötte var äldre. Många, förutom Sigrid Nygren, äldre män. Från museichefen Ernst Westerlund till Nils Eriksson, kommunal musikledare. Åtta år skilde mellan Nisse och mig. En stor åldersskillnad för en 32-åring. Men tiden gick och vi blev mer och mer jämnåriga.
Första minnesbilden är från projekteringen av Anderstorpsskolans konsertsal. Uppgiften var att bevaka kulturnämndens intressen. Mina kunskaper om byggprocesser var små, kännedomen om akustiska problem obefintliga. Inom nämnden fanns ingen sakkunnig för musikområdet. Man valde då klokt att vända sig till musikskolan och Nils Eriksson. I hans person mötte jag från första början en medmänniska som kombinerade seriositet med lekfullhet. En professionell kulturarbetare som lärde ut att kvalitet är något absolut. Att ingenting blir perfekt om man bara försöker göra det bästa möjliga. Genom åren möttes vi då och då i konsertpauserna, där jag entusiastiskt kommenterade musiken. Nils svar var ofta eftertänksamt, med en glimt i ögat: Nåja, men efterklangen är inte perfekt ännu!
Nisses intresse och kunskaper omfattade hela musikfältet. Själv lutade jag över åt rockmusiken, som då sågs över axeln av kulturetablissemanget. Grupperna trängdes i garage och källarlokaler. Tillsammans initierade vi 1979/80 källarbandsprojektet. Nisses goda kontakter med Rikskonserter resulterade i ett rejält bidrag på grund av det nationella intresset. Med Nisse och musikskolan som draglok genomfördes projektet tillsammans med kultur- och fritidsnämnderna (flera grupper var knutna till fritidsgårdar) och Norra Västerbotten. Resultatet på sikt blev kommunala replokaler för banden. Två föreningar växte fram: Skellefteå Musikförening och Musikfabriken. Satsningar som i sin tur ledde fram till Trästockfestivalen.
Skellefteå är känt för sin kommunala musikskola och sin breda musikutövning. Skellefteå är också känt långt utanför landet för Dans i Skolan. Eldsjälen Eva Dahlgren startade och byggde upp verksamheten i förskolor och skolor. Men jag vågar påstå att all kunskap, all entusiasm inte överlevt om inte Nisse tagit vid. Han förstod dansens betydelse för barns utveckling. Han såg möjligheterna att inom musikskolans ram administrera, lägga fast och utveckla det pedagogiska arbetet. Här var Nisse under ett antal motiga år en outtröttlig arbetare i vingården. Många resor blev det ned till Stockholm. Många möten och samtal hade han med unga dansare, som hellre ville solodansa på de stora scenerna än bli danspedagoger och flytta till ett okänt Västerbotten. I dag har vi facit i hand. Nisses tro på och stöttande av dansen återförde gamla elever till Skellefteå, samtidigt som etablerade danspedagoger efter hand sökte sig till vår kommunala musik- och dansskola.
Musiklärarnas medverkan i kulturlivet var en annan av hans bärande idéer. Musiklärare deltog på sin fritid i körer och musikföreningar. På Nisses initiativ införde kulturnämnden under 1970-talet ett öronmärkt bidrag. Det användes till att utöka tjänstgöringsgraden för flera musiklärare. Inga stora belopp, men ett årsbidrag där kulturnämnden markerade betydelsen av pedagogernas deltagande i föreningslivet på fritiden.
Nisse klarade även av musikskolans trångboddhet i Pingstkyrkans gamla lokaler utan att tappa humöret (alltför mycket). Så brann allt upp en natt och siktet ställdes mot Mullbergsskolan. Där förde han samman musik och dans i gemensamma lokaler. Mullbergsskolan blev ett Musikens och Dansens hus. Där musikskolan sedan kamperade ihop med Skellefteå Dans- och balettförening och musikföreningarnas rockband. Störningar och krockar förekom. Men Nisse hade alltid en renodlad, diplomatisk förmåga att se till att det blev som han tänkt sig. Mjuk men bestämd!
Från 1980-talet arbetade Rikskonserter aktivt med att föra ut nationella och internationella konsertprogram i landet. Att Skellefteå fick del av utbudet var till stor del Nisses förtjänst. När Chess in Consert framfördes i Isstadion 1989 höll han i samordningen av ljudet och de lokala körerna. Där stod han tillsammans med många andra för det osynliga vardagsslitet. Skelleftebor och utsocknes har musikfesten i gott minne. Turistsidan lyfter fortfarande fram Chess som Den Stora Händelsen i stans evenemangshistoria. Få känner till att utan Nisses engagemang kring ljud och körer hade Skellefteå den gången ställts schack matt!
Mycket mer skulle kunna sägas. Som den gången när Skellefteå med en stor kulturtrupp besökte Vilnius 1981. Nisses ansvar var musiken. Inför förvånade politruker tog han av kavajen, agerade råddare och deltog i det kollektiva arbetet med att lyfta upp utrustning och instrument på scenen. I arrangörernas ansikten syntes att detta inte var en vanlig syssla för en musikdirektör!
Av glädje bygger man musik … Nära trettio år tillsammans med Nisse. Många möten. Långa samtal. Minnet värms av hans öppna, roade blick med glasögonen nere på nästippen. Goda samtal som verkligen innebar att tala tillsammans. Hans gärning lever vidare i musiken, i dansen, i Anderstorpssalen, i hans många jazzarrangemang.
Ett tack och en hälsning Nisse: The midnight sun will never set!
Harald Larsen, tidigare kulturchef
