”Älskade jävla pappa”

Betyg:

I monologen "Älskade jävla pappa" ger UngHåstens Saga Eserstam en omskakande inblick i en ung flickas liv. Ett liv som till stora delar kretsar kring faderns alkoholism och dess konsekvenser.

Vi sitter i Sandras sovrum. Det är som vilket tonårsrum som helst. En säng, en spegel, en gitarr och en stereo som pumpar ut dystra Depeche Mode-låtar.

Sandra rusar in i rummet. Hon kommer precis ur duschen och har bråttom till ”gården” där hon ska träffa en vän. Sandra blir lite överraskad över att vi sitter där, men börjar snart lite tonårsnervöst berätta om sig själv, om sina syskon, om sitt liv, om sina tankar som mest verkar handla om kläder och kåta killar. Och allt det ingår i att växa upp. Det hör till och hon vet det.

Men inuti bär hon på någonting som överskuggar allt annat.

”Pappa bor inte här längre”, säger hon plötsligt. Från den sekunden målas en bild upp av en familjetragedi. Hon beskriver ett ansträngt och ambivalent förhållande till en människa som hon är biologiskt bunden till, med allt vad det innebär, en person hon älskar och gång på gång hoppas på, men som bara tycks göra henne besviken.

Hennes pappa är periodare. Han dricker när han ska hand om Sandra och hennes syskon, han är full när Sandra bara tittar förbi. Han håller inte löften. Han försummar henne.

Naturligtvis har det satt spår i Sandra. Hon har utvecklat ett enormt kontrollbehov – livrädd att förlora sig själv – hon är rastlös och lider av ångest. Hon oroar sig över sina närmsta, att de ska dö, och känner som alla andra tonåringar en press i att passa in. Men skammen är stor och tankarna mal. Hon verkar få störst ro av att själv föreställa sig sin egen död.

Normalt sett visas monologen för högstadietjejer, men Västerbottensteatern har satsat på ett antal publika föreställningar. Förhoppningsvis sätter de in fler och då återkommer Norran om det. För det är en viktig föreställning som bygger på Saga Eserstams egna upplevelser.

Saga är en enastående skådespelare som vi Skelleftebor ska vara glada över att få se på scenen här. Med ”Älskade jävla pappa”, i regi av Lillemor Skogheden, visar hon också att hon är en skicklig manusförfattare. Och modig.

Även om hon har passerat 30 och spelar en 15-årig tjej övertygar hon. Saga lyckas förmedla den press det sätter på en ung människa att ha en förälder som man ska kunna luta sig mot, men som inte klarar av något ansvar. Som inte klarar av att ge bekräftelse. Alkoholismen är dessutom oerhört personlighetsförändrande vilket lägger ytterligare tyngd på oket.

Det är en ofta obehagligt intim föreställning, och man blir knappast munter av den. Men man känner sig några erfarenheter rikare av att ha sett den.