Allt fler barn går i förskolan och de börjar i allt lägre åldrar. Finns det något samband mellan den allt tidigare debuten på förskola, under allt fler timmar, och den ökade psykiska ohälsan hos svenska barn och ungdomar? Är förskola verkligen bra för alla barn? Forskningsministern Lars Leijonborg svarade nyligen på en interpellation i riksdagen i denna fråga. Hans svar var lite svävande och därmed fortsätter människors frågor om förskolans effekter. Det måste börja forskas på detta område skriver riksdagsledamoten Maria Kornevik Jakobsson (C) och mentorn och författaren Jonas Himmelstrand.
Även om grupperna ökat och personaltätheten minskat det senaste decenniet håller den Svenska förskolan en hög internationell klass,. Vi har ett förhållandevis jämlikt och jämställt samhälle med hög levnadsstandard och god fysisk folkhälsa. Våra barn borde må jättebra. Men alla gör inte det. En statlig utredning (SOU 2006:77) visar att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökar snabbare i Sverige än i elva andra jämförbara länder. Utvecklingen oroar eftersom psykisk ohälsa går i arv och kan förvärras från generation till generation.
Riksdagens utredningstjänst har inte hittat några studier som kan ge ordentliga svar på dessa frågor. Samtidigt går alltfler barn i förskolan. Idag går 85 procent av alla 1–5 åringar på förskolan. I sitt interpellationssvar hänvisade Lars Leijonborg till några mindre studier i början av 1980-talet och sa: ”… hittills har den forskning som finns tytt på att det är en riktig huvudväg att gå att erbjuda familjer skattefinansierad barnomsorg”. Detta uppfattas av många som en sanning, men är det verkligen så? De senaste årens stora utländska studier ger en annan bild. De antyder problem med den tidiga separation från föräldrarna som förskolan innebär. Inte ens de allra bästa förskolorna förefaller kunna helt ersätta föräldrarna under timmarna de är skilda från barnen. Nya rön från hjärnforskningen har också givit ny förståelse av konsekvenserna av tidig stress för små barn.
Trots sin stolta forskartradition har Sverige hittills inte gjort någon uppföljande studie på förskolans utbyggnad under de senaste 30 åren. Eftersom den försämrade psykiska hälsan följer utbyggnaden av barnomsorgen så väcker det frågor. Finns ett samband, eller är det andra faktorer som påverkar? Vi kan inte gissa, forskning behövs.
Folkhälsoinstitutet har gjort en sammanställning av de befintliga svenska och internationella studierna om förskolans effekter. Den preliminära sammanställningen konstaterar att dessa studier totalt sett inte håller tillräcklig kvalitet för att säga vare sig det ena eller andra om förskolans effekter på småbarn i åldern 12-36 månader. Vi satsar alltså årligen 40 miljarder i en omsorgsform vars effekter vi egentligen inte vet något om.
Frågor som behöver svar är: Hur påverkas barns utveckling av olika omsorgsformer? Finns några skillnader mellan förskola, dagmamma och hemmet – vid olika åldrar. Hur påverkar gruppstorlekar och personaltäthet på förskolan? Vilka effekter har olika utvecklingspsykologiska modeller? Kan man se en påverkan av den tidiga omsorgen upp i åldrarna? Finns det samband, och i så fall hur ser dessa ut mellan de olika faktorerna och den ökande psykiska ohälsan?
Vi menar att en ordentlig studie måste göras av effekterna av den svenska barnomsorgsmodellen.
Maria Kornevik Jakobsson
Riksdagsledamot (c)
Jonas Himmelstrand
mentor och författare till bland annat boken ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige”
