Låt de efterlevande begrava sina döda!
Sameradions nyhet måndag 2 juni öppnar hisnande perspektiv – 700 år gamla kranier från en kyrkogård i norr!
Det är dock inte alldeles givet att kranierna är förfäder till nutidens renskötare. I trakterna rörde sig finnar, kväner, ryssar, svenskar och norrmän. Under de senaste 50 åren har det skett en sammanblandning av rennäring, ras och språk. Problemen har belysts av författare som Svante Isaksson (Ingen frid i fjällen), Mats Hägglöf (Syntetiska samer, Apartheid i Sverige) och senast Berth Hägglund.
För många ter det sig befängt att mänsklig etnicitet ska grundas på ett boskapsdjur med unikt låg avkastning. Sverige har nu omkring 150 renskötare som kostar 2–4 miljoner var per år i olika former av samhällsstöd. Därtill kostar rennäringen många gånger mer i skador på jordbruk, trafik och skogsbruk. En återgång till ordningen före 1890 med gårdsbruk om 10–50 renar inom hägn med ett beskattningsbart gårdsstöd om 300 000 kronor årligen skulle innebära att våra kostnader för rennäringen reduceras med mer än 95 procent. Men nog därom.
De aktuella fynden från Rounala är ett genombrått. Vi vet platsen, vi vet tiden, och vi har arvsmassan (generna). Nu är frågan vem som är mest släkt med vem. Är de hedervärda medborgarna från 1300-talets Rounala mest släkt med nutida renskötare, med norrlänningar i allmänhet, med stockholmarna eller skåningarna. Jag tippar att de är mest släkt med skåningarna. Där har vi de flesta lämningarna efter ren.
Elsa Eriksson, Nordmaling
