Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook
Avslag på ansökan. Stieg Larsson, då 18 år, kom inte in på journalisthögskolan hösten 1972. Men det hindrade honom inte från att bli journalist.

Berättelsen om Stieg Larsson

Stieg Larsson fick en skrivmaskin i tolvårspresent av föräldrarna. 40 år senare, två år efter sin död av en hjärtinfarkt, är han den bäst säljande författaren i Sverige.

NV träffade Stiegs far Erland och broder Joakim i sommarstugan i Önnesmark för ett samtal om barndomen, engagemanget mot orättvisor, succéböckerna och Stiegs tragiska bortgång.

– Ja, här satt han ofta och skrev, säger pappa Erland och klappar med handen på träsoffan vid matbordet i köket.
– Sov med för den delen, för sängen den iddes han sällan bädda, fortsätter han och skrattar.

Han kunde tillbringa dagar i sträck skrivande i Önnesmark. Ditskjutsad av pappan eller brodern, eftersom varken Stieg eller sambon Eva Gabrielsson hade körkort. Och försedd med ordentlig proviant – favoriträtten pitepalt.

Den tredje boken i Millennium-serien – ”Luftslottet som sprängdes” – har precis landat i bokhandeln. Den förväntas sälja bra, precis som de första två. Men för Stiegs far, bror och övriga familj var han mer än en deckarförfattare. Han var en älskad familjemedlem.
Massor har skrivits om Stieg. En del stämmer, annat inte. Som det lätt blir när en person uppnår kändisskap. Erland berättar att hela mediecirkusen kring sonen känns overklig – det är ibland svårt att förstå att det handlar om Stieg – ”deras Stieg”.

Stieg föddes i Skelleftehamn 1954. Pappa Erland arbetade vid Rönnskärsverken tillsammans med Stiegs morfar Severin. När Erland blev arsenikförgiftad och tvingades sluta sitt arbete, flyttade familjen till Stockholm. Det var tuffa tider, framförallt på bostadsmarknaden. De bodde i ett litet uthyrningsrum, och Stieg fick därför vid ett års ålder flytta till sina morföräldrar utanför Norsjö.
– Ett för den tiden ganska vanligt arrangemang, säger Erland.

Ni måste ha saknat honom?
– Det är klart man ibland drabbades av den stora saknaden, men vi hade kontakt hela tiden, hälsade på så fort vi fick chansen. Stieg hade det så bra hos sina morföräldrar, säger Erland.

Tanken var egentligen att han skulle flytta hem tidigare. Men Stiegs mormor tyckte att han hade det bättre på landet. Så där blev han kvar. Tills familjen vid morfar Severins död återförenades i Umeå. Då var Stieg åtta år.
Brodern Joakim, tre år yngre, minns alla resorna till Stieg.
– De tillhör mina starkaste barndomsminnen. Jag förstod tidigt att han var en viktig person i vårt liv. Jag såg verkligen upp till min storebror och älskade honom.

När insåg ni att Stieg hade författardrömmar?
– Det gjorde han klart för oss tidigt, redan som liten, säger Erland.

Joakim och Stieg delade en våningssäng. Stieg låg i övre slafen, Joakim i nedre. Och inte sällan berättade Stieg historier för sin lillebror till långt inpå natten.
– Jag ville aldrig att han skulle sluta, han var en fantastisk berättare!

Så småningom plitade han ner historierna. Det började med den skrivmaskin, en Facit, som han fick av föräldrarna i tolvårspresent. En dyr historia vid den tiden, som fick köpas på avbetalning. Det ständiga knattret, ofta nätterna igenom, fick föräldrarna att specialinreda ett rum i källaren. Så att han kunde skriva utan att störa någon.

Han var uppe mycket på nätterna?
– Jo, en riktig nattuggla! Tycktes inte behöva mycket sömn, för samtidigt skötte han ju skolan, var duktig och fick bra betyg.

Men hans stora politiska engagemang och rättvisepatos kunde leda till konflikter med lärarna. Ofta kring högerextrema rörelser, det ämne han som vuxen skulle bli expert på. Han startade den antirasistiska tidskriften Expo och reste världen över som föredragshållare, bland annat föreläste han för Scotland Yard.

Varifrån kom hans politiska engagemang?
– Våra föräldrar, säger Joakim. De var båda politiskt och fackligt engagerade och det diskuterades mycket hemma. Om Vietnamkriget, svälten i Biafra och ryssarnas inmarsch i Tjeckoslovakien. Stieg och hans kompisar satt ofta hemma hos oss och snackade.

Det har påståtts i tidningar att Stiegs morfar var internerad i Storsien under kriget och senare förföljd för sina politiska åsikter. Men den historien är inte sann, säger Erland.

Föräldrarna uppmuntrade Stieg och Joakim att läsa. Det blev mycket deckare, pappas favoritgenre. Som Ed McBain och Sjöwall/Wahlöö.
– Sedan såg vi massor av film, en hel del barnförbjudna. Pappa var biografvaktmästare, så vi tillbringade många kvällar hos honom på bion, säger Joakim.

Den professionelle Stieg, experten, föreläsaren och chefredaktören, var någon helt annat än den private Stieg.
– Han hade sådan auktoritet i de situationerna. När han talade lyssnade folk, han tog kommandot. När föreläsningen var slut var det så många som slet i honom. En gång försökte jag höra om jag skulle skjutsa hem honom. Det kändes nästan som att han inte var ”vår” Stieg då.

Stiegs karriär och engagemang tog upp större delen av hans tid. Det var sådan han var. Hans sambo Eva har tidigare berättat i NV om hur det var att leva med Stieg. Om hur hon försökte få honom att ta det lugnare. Men att det inte var lätt. Det där praktiska – som mat, sömn och städning – kunde bli lite som det blev.

Man han var ordenlig när det gällde arbete?
– Oh, ja, yrkesmässigt var det ordning och reda. Fakta och papper hade han alltid koll på. Redan som liten pojke.

Han visar upp en blå anteckningsbok från när Stieg var 14 år. Han har prydligt fyllt i datum och de observationer han gjorde i sin stjärnkikare.
”1/2 1968, PS. Vi letade Uranus utan framgång i 15 minuter”, står det på en av sidorna.

Stieg hann färdigställa tre deckare. Men en fjärde var nästan klar. I ett mejl till Joakim, två veckor före sin död, skrev han:
”Jag har tre böcker klara och inlämnade och den fjärde snart klar /?/ Ännu kuligare var förstås att de som köpte mig i Tyskland var Hayne/Random House, som är världens största bokförlagsgrupp.”
Han fortsätter:
”Henning Mankell, släng dig i väggen : )”

Pappa Erland Larsson frågade ofta sonen varför han aldrig kom in på sitt huvudsakliga ämne – de nynazistiska rörelserna. Svaret var ”Det kommer”. Och det gör det – i den fjärde boken. Men det är fortfarande ovisst om den kommer att ges ut.

Stiegs sambo Eva har i flera artiklar berättat om det halvfärdiga manus som påstås finnas i en dator tillhörande tidningen Expo. Datorn är enligt henne en del i den pågående arvstvisten med Stiegs far, bror och henne själv. Men någon tvist handlar det inte om, enligt familjen.
– Vi har inga som helst anspråk på boken. Det var Stiegs vilja att pengarna från fjärde boken skulle tillfalla tidningen Expo, och det borde de också göra.

Men i dagsläget är det bara Eva som vet var boken finns.
– Vi har sagt åt henne att lämna in den till Norstedts för att få den bedömd för en publicering, mer kan vi inte göra, säger de.

Skulle ni vilja se att boken kom ut?
– Jo, på ett sätt. Men samtidigt är det lite vanskligt att ge ut en bok som först måste skrivas klart av någon annan och där man inte riktigt vet vilka Stiegs intentioner med boken var.
– Allt vi vill säga i frågan är att vi naturligtvis följer Stiegs vilja, säger Erland och Joakim.

Hur var Stieg som person?
– Framförallt vänlig. Han respekterade folk. Gjorde ingen skillnad på kung eller uteliggare, säger Erland.

Och ambitiös, Stieg var en person som drog igång saker. Han hade alltid inställningen att ”ingenting var omöjligt”.
– Vi försökte aldrig styra pojkarna, det var viktigt att de gjorde sina egna val. Jag tror att Stieg, eller att båda pojkarna för den delen, uppskattat det. De utvecklades i alla fall till självständiga och duktiga män, säger Erland.

Erland beskriver Stieg som en tidig backpacker. Bland annat arbetade han som diskare i Afrika, och en gång tvingades han sälja skinnjackan ”som pappa köpt” för att ha råd att resa hem från Algeriet. Och vid en annan resa, efter att ha tagit sig illegalt in i Spanien, jagades av Francos armé.
– Det är klart vi var oroliga! En gång var han borta längre än vanligt, han hade fått malaria och kunde inte höra av sig. Så en dag stod han plötsligt där i dörren och sa ”Hej pappa”, mager och eländig med jeans tunna som spindelnät.

Stieg var en duktig illustratör också?
– Jo, det var han. Han tecknade mycket som ung, säger Erland och visar upp några alster som han tagit med sig.
Anlagen fick han sannolikt från pappa, som i omgångar arbetat som både dekoratör och illustratör.
– Det hände att pappa, som arbetade för en dagstidning i Umeå, och Stieg som jobbade för TT, hade illustrerat exakt samma sak. Då jämförde vi och skojade om vem som fått till det bäst, säger Joakim.

Stiegs och Joakims mamma gick bort 1991, alltför tidigt hon med.
Vad har Stieg ärvt av sin mamma?
– Hon var politiskt engagerad, fram till sin död men även en fantastisk historieberättare. Båda pojkarna har fått sitt stora rättvisepatos från henne, säger Erland.

Stieg med ie: Var kommer stavningen från?
– Stieg hade ju en namne, författaren Stig Larsson. Redan när de var yngre hände det att de blev hopblandade, att de fick varandras brev eller förseningsanmärkningar från biblioteket. De bestämde sig helt enkelt för att singla slant om vem skulle byta stavning. Det blev Stieg.

Något som inte uppskattades av pappa.
– Asch! Jag tyckte han gjorde sig märkvärdig. Hans fullständiga namn är Carl Stig Erland Larsson. Varför inte kalla sig Carl Larsson, det hade väl blivit ett ypperligt namn?

Erland skrattar. Och de vill minnas Stieg med glädje. Men det syns att det fortfarande är svårt.
– Tänk om Stieg hade fått vara med om de här framgångarna, så fantastiskt det hade varit att få dela den glädjen med honom, säger Joakim.

Erland upplevde att Stieg hörde av sig oftare mot slutet. Nästan som om han kände på sig att något var fel.
– Jag talade med honom dagen innan han dog och berättade att jag var så glad för honom, att det verkade gå bra. Jag är tacksam över att jag fick säga honom det.

Publicerad 2007-06-01 av:
Jenny Petersson
jenny.petersson@norran.se

Annonsera