Hur kunde Ryssland öppna en nygammal front i norra Charkivs län? Och vad vill man med dessa operationer? Först måste man klargöra vad Ryssland inte kan åstadkomma. De ryska styrkorna kan aldrig ta Charkiv. Kriget har visat att det är omöjligt för en armé att ta stora städer utan mycket gynnsamma förutsättningar.
Ett sätt är att åstadkomma snabb inringning som Ryssland fick till i Mariupol. I Charkiv, så här långt in i kriget, skulle det kräva resurser av en storlek som Ryssland saknar. Ett annat sätt är att skära av fiendens försörjningsvägar, som Ukraina gjorde i Cherson tack vare att rysk logistik var helt beroende av två broar. Så ser terrängen inte ut i Charkiv.
Ett tredje sätt är att fiendens försvar kollapsar på grund av dålig moral eller ett undergrävande inifrån. Det var det som Ryssland satte sitt hopp till i februari 2022 då man skickade sina kolonner in i Charkiv. Anfallet, och hela det ryska krigsbeslutet, byggde på antagandet att många i Ukraina skulle välkomna ryssarna och att dessa attityder var mycket starka i Charkiv.
Så var det inte och så blev det inte. De ryska kolonnerna sprängdes i bitar. Och Charkivbornas kärlek till Ryssland har knappast ökat av att ryssarna beskjutit staden nästan dagligen i över två år.
När förutsättningarna ovan saknas blir uppgiften extremt svår. Det tog Ryssland fyra månader och enorma förluster att ta Avdijivka, en stad som haft 30 000 invånare. Erövringen av Bachmut, med en befolkning på 70 000 före det fullskaliga kriget, tog tio månader och var ännu blodigare. Charkiv är Ukrainas andra största stad med från början 1,5 miljoner invånare och över en miljon nu.
Båda sidorna är givetvis helt klara över allt detta. Så vad handlar anfallet om? En slutsats är att Ryssland helt enkelt använder sina förmågor med hänsyn tagen till begränsningarna.
Den ryska framryckningen i Donbas har bromsats upp när man – återigen – närmat sig lite större orter som Tjasiv Jar och Krasnohorivka. En väg framåt är att försöka sprida ut och tunna ut det ukrainska försvaret genom att göra fronten längre, och sedan rycka fram där möjligheter uppstår.
Ryssarna har kunnat relativt enkelt korsa gränsen – precis som ryska frikårer som strider på Ukrainas sida kunnat göra räder in i Ryssland – för att själva gränsområdet saknar befästningar. Det är inte ändamålsenligt att bygga dem just där eftersom det inte finns tillräckligt med soldater att placera ut utmed gränsen och de öar man skulle kunna få på plats skulle bli väldigt sårbara. Därför är gränsområdet en så kallad grå zon utan mycket truppnärvaro medan försvarspunkterna finns längre in i landet, utmed fiendens naturliga framryckningsvägar.
Ett frågetecken däremot, som redan poppat upp i debatten i Ukraina, är varför ukrainarna inte minerat området bättre.
Så finns en aspekt till, som påpekas av bland annat den amerikanska tankesmedjan ISW: Ryssland har kunnat samla sina anfallsstyrkor i gränsområdet mycket tack vare att västländer förbjudit Ukraina att använda västvapen för attacker mot ryskt territorium. Framför allt USA, men även en del andra länder, vill att Ukraina utkämpar sitt försvarskrig med en hand bakom ryggen. Resultatet är ett längre krig och fler döda ukrainare.