Unga, redan traumatiserade människor, ofta barn, förs bort i handfängsel, misshandlas, får sina tänder utslagna, våldtas, kränks och lider av bestående skador till följd av den våldsamma hantering den svenska staten utsätter dem för. Att läsa visselblåsaren Sabina Björk och journalisten Valeria Helanders bok ”I statens våld” (Fri Tanke förlag 2024) om SiS och de statliga ungdomshemmen är smärtsamt. Även om en rad reportage och rapporter under åren vittnat om allvarliga missförhållanden har det sällan blivit så oerhört tydligt hur det som ska vara samhällsvård blivit samhällsvåld. Särskilt illa far flickor, unga med funktionsnedsättningar och barn, av det hårda bemötandet och de upprepade fasthållningar som utövas av stora och starka vuxna utan vare sig empati eller utbildning. Personal som inte står ut och försöker förändra och ifrågasätta den omänskliga behandlingen på SiS-hemmen blir snabbt utfryst och avpolleterad. Tystnadskulturen är kompakt.
Av de cirka 30 000 unga som varje år omhändertas av samhället placeras de flesta i familjehem eller på HVB-hem. Många är frivilliga placeringar. Men när frivilligheten inte fungerar behövs tvångsvård och när det handlar om barn och unga med svår problematik, sådan som familjehem eller HVB inte har tillräcklig kompetens att hantera, kan låst SiS-placering bli ett alternativ. Tyvärr finns i realiteten inte rätt kompetens där heller. Barn- och unga i behov av högspecialiserad vård hamnar ur askan i elden och får sina liv förstörda för alltid. De behandlas som brottslingar, trots att det bara är en ytterst liten minoritet av de unga på landets SiS-hem (8 procent) som är dömda för brott. Kostnaden för den statliga ungdomsvården är enorm (2022 var den 2,7 miljarder kronor, det vill säga nära 7,3 miljoner per dygn), ändå lyser den vård som utlovas med sin frånvaro. Särskilt för de unga som vare sig är kriminella eller missbrukare.
I en granskningsrapport av vården och behandlingen vid Statens institutionsstyrelses (SiS) särskilda ungdomshem som Riksrevisionen publicerade den 2 maj kommer myndigheten med svidande kritik. Man slår bland annat fast att vården varken är tillräcklig eller tillräckligt bra. Problemen som lyfts fram är omfattande. SiS interna struktur för arbetet med behandlingsprogrammen är otydlig. Det är oklart vem som ansvarar för vad och vad som avgör vilka program som erbjuds och få unga deltar i behandling.
– Dåligt utbildad och ibland olämplig personal, en ostrukturerad behandlingsverksamhet och dysfunktionell vårdmiljö innebär att långt ifrån alla tvångsplacerade ungdomar får den vård och behandling som de behöver, sade riksrevisor Helena Lindberg i samband med rapportsläppet.
Att SiS nått vägs ände är tydligt. I februari meddelade också regeringen och Sverigedemokraterna att de vill göra om den statliga barn- och ungdomsvården i grunden och lägga ner Statens institutionsstyrelse. En utredning tillsattes med uppgift att senast i april 2025 ta fram förslag för en ny organisation. Det är utmärkt. En ny sorts tvångsvård, utan våld mot barn måste inrättas. Men det räcker inte. Ansvar måste även utkrävas. Det är helt orimligt att åratal av missförhållanden och förstörda liv är ingens fel eller ansvar. Barn kränks och täcks inte av blåmärken i statlig vård utan att någon vuxen fattat ett aktivt beslut om att så får och ska ske. Denna någon bör ställas till svars.